The Long Distance Runner

FLYTTKORT!

2008-06-15T11:24:00.004+01:00

Mitt nya hem hittar ni här!

Sorry, blogspotteamet, nu är jag en Wordpressbloggare.
Häng med!

"I think I'm getting a head ache from all the red lights!"

2008-06-14T13:54:00.004+01:00

Kommentatorn var lyrisk då jag pulveriserade NY Rangers i säsongens näst sista match. Drygt 15 minuter in i första perioden hade jag stänkt in fyra puckar bakom Henke i Rangersburen. Det hela slutade med 11-4 (råkade spela med Di Pietro trots att han var "fatigued from playing too many games") och några skitmål i baken. Även säsongens sista match var derby mot Rangers, fast nu i The Garden.

Matchen slutade 10-2. Rangers kan äta skit!

Statistiken för säsongen är överväldigande:

Flest poäng: Peter Forsberg 130 (66+64)
Flest mål: Peter Forsberg 66
Flest assist: Peter Forsberg 64
Bäst +/-: Peter Forsberg +87
Flest PPG (power play-mål): Daneil Alfredsson 15
Flest SHG (box play-mål): Per-Johan Axelsson & Mike Comrie 11
Flest GWG (matchavgörande mål): Daniel Alfredsson 12

Säsongen avslutades med 28 (!) raka segrar och så här såg lagstatistiken ut:

Flest poäng: NY Islanders 131
Flest mål: NY Islanders 412 (5,02 per match) (tvåan Detroit 244 - 2,98 per match)
Flest PPM: NY Islanders 75 (31,5%!)
Flest insläppta mål i PP: NY Islanders 10
Box-play %: NY-Islanders sämst med 80,8 % och 37 insläppta mål (till siffran näst sämst i NHL)

Släppte även in hela 210 mål, vilket kan jämföras med Calgary som släppte in 174 mål och får snittet 2,12, överlägset bättre än mina 2,56.

NHL 2008 är ett vansinnigt roligt spel och nu går jag in i slutspelet mot Pittsburgh Penguins som jag har vunnit samtliga åtta matcher mot i grundserien.

Pandorax box öppnades då jag lärde mig att effektivt använda skottfinten, för att komma i två mot en-lägen. NY Islanders lag består inte direkt av några storstjärnor, men mina svenska nyförvärv har skött sig utmärkt, där så klart Peter Forsberg och Daniel Alfredsson sticker ut något så djävulskt.

Nu ska jag vinna den här skiten.
Men först måste det diskas lite, så det ser fint ut innan min bättre hälft kommer hem.

Snurrig i Värmland

2008-06-11T22:11:00.002+01:00

Sitter i bara kallingar på ett hotellrum i Värmland. Min kamrat i Karlstad blev skitsur när han fick reda på att jag hade bokat just detta hotell, för tydligen hade detta Best Western-Hotell tillåtit SD att ha konferens här, vilket jag märkte direkt jag kom in för det stod massa partier listade, med olika konferenslokaler och längst ned stod det parti som hade retat upp min vän så pass mycket.

Nåväl, många paranteser där, vilket kan ses som signifikativt för hur jag mår just nu. Jag har fått mina nya glasögon och de får mig att må rätt illa. Vänster öga anpassade sig perfekt till det nya glaset, men höger öga är inte alls med på noterna. Detta påverkar mig till den grad att jag är konstant trött och att jag stundtals mår riktigt illa.

Och nu ska jag vara i Värmland några dagar och intervjua diverse slipsnissar. Det kan bli rätt segt, men eventuellt stannar jag även fredag kväll och fiskar med min något ilskne vänsterextreme vän.

I dag markerar dag 11 utan träning, och det känns inte alls bra. I lördags, när mina polare var på besök, blev det öl och fotboll, vilket mitt högra ben inte alls gillade. Jag har haft rejält ont och jag smörjer fortfarande in med ormsalva.

Jag fick förresten en grym present av A, M och L. Jag, L och A ska springa Visby Halvmarathon som har sitt premiärlopp den 26 juli. Alltså blir det inget Östersund Maraton och i stället en stafett då jag mina vänner springer 7 km var.

Kul!

Nu ska jag släcka ner och vila mina ansträngda, gamla ögon...

Skobekymmer

2008-06-05T08:29:00.003+01:00

I går var min far på besök och trots att han sett mina löparskor tidigare så ville han titta på de skor som bar hans son hela 42 195 meter. Snabbt noterade han att de var rejält nötta, redan efter 32 mil!

Orkade inte fota för att illustrera, men de var rejält "supinerarnötta" på hälen på vardera sko. Vi jämförde med mina Asics Gel Kayano som jag haft över 100 mil och de såg... sprillans nya ut.

Fan, nu måste jag gå till löplabbet och få lite klarhet.
Skulle inte förvåna mig om det hela slutar med att jag har två helt felaktiga skor och behöver köpa ett tredje par.

10 orsaker att springa Florens Marathon

2008-06-03T13:22:00.001+01:00

Källa: www.firenzemarathon.it

10 REASONS FOR RUNNING IN FLORENCE XXV Florence Marathon – Sunday 30 November 2008
You run in one of the most beautiful towns in the world, discovering its art, history and culture. Along with the one in Rome, it is the Marathon with the largest number of participants in Italy

-You run in one of the most beautiful towns in the world, discovering its art, history and culture.

- Along with the one in Rome, it is the Marathon with the largest number of participants in Italy

- It is the best loved Marathon by international athletes coming from 56 countries representing 40% of the total number

- The race course is very fast (male record 2hrs 08:40) and the climate in Florence is ideal at this time of the year

- Training Consultant Fulvio Massini supplies guided training along the course, running by the famous churches, places and monuments in the town center

- The Marathon provides a perfect opportunity to unite tourism and sport: you can visit a unique town and take advantage of the festive season for shopping

- Taste typical Tuscan specialities accompanied by freshly pressed olive oil and a wide range of excellent wines

- Join a special pasta breakfast on the morning of the race in the hotels selected by Promotels, official tour operator of the Marathon

- Enjoy a big party for all participants on the evening of the Marathon

- Direct flight connections to Florence and Pisa airport (only 60 km from Florence) with Ryanair, British Airways, Delta Airlines,Transavia, Easyjet, Meridiana, Air Sterling, Norvegian Air Shuttle, Sterling, Brussels Airlines

4,31,32 - part three

2008-06-02T18:11:00.004+01:00

Del III - avtryck Stockholm Marathon 2008

POSITIVA
- Arrangemanget var fläckfritt!
- Min inställning

NEGATIVA
- Min oförmåga att tåla värmen
- Att jag bara fick kanske 3h sömn innan loppet

Först och främst är jag så fruktansvärt nöjd med själva arrangemanget. Allt gick smidigt, förutom att det var hål i påsen man fick vid Danicahallen så min keps och min svamp måste ha ramlat ut innan jag upptäckte det stora hålet. Sedan är jag så himla nöjd över att jag inte gav upp, trots att benen gjorde så ont efter redan två mil. Jag har läst att många tänkte "aldrig mer!" under loppet och min far trodde att jag också kände så efter eller under loppet.

Men pas du friggin tout. Jag tänkte aldrig tanken att jag aldrig vill genomföra den här distansen igen. Detta skulle bara genomlidas och nästa gång, då jäklar ska det gå bättre!

Mina negativa intryck rör som sagt sömnen och min oförmåga att tåla värmen. Förra sommaren drog jag mig för att träna när det var som varmast, men i år måste jag skärpa mig och tänka att det härdar kroppen. Hursomhaver. Det hade varit underbart med den känsla som jag hade i benen under F-21-Maran i Lule, att jag liksom kunde fortsätta mycket längre i mitt 5,06 tempo. Nu höll jag nästan 6-tempo första halvan och ändå var benen helt jäkla slut.

Tre ögonblick önskar jag att jag bara hade kunnat extracta från mitt stora hövve till hårddisk och bränna ut och spara på något säkert ställe resten av mitt liv. Två av dessa har jag nämnt tidigare, men jag tar dem igen:

1) Den snyftande gubben som i ren eufori skriker "Nu är vi här!" och sedan börjar hulka. Det var så vackert.

2) Den unge mannen som stod tårögd och bara verkade så lycklig över att han klarat loppet. Det var så oerhört fint och jag kände mig precis som jag antar att han kände sig alldeles just då.

3) När jag ska gå upp på läktaren efter loppet går en tjej till vänster om mig. Vi tar exakt samtidigt det första steget, stannar upp, tittar på varandra och börjar gapskratta. Vi kan knappt ta oss uppför trappan! Överallt gick människor och såg ut som 90-åriga varianter av sig själva. Och alla var hjältar!

I love this game!

2008-06-02T13:27:00.002+01:00

Check it

60 greatest Playoff Moments.
Tur att jag är HELT ensam på kontoret i dag.

4,31,32 - part two

2008-06-02T11:06:00.006+01:00

Del II - tack för vätskekontrollerna!

Jag kom väldigt tidigt in i en negativ tankespiral. Ett av Mäster Szalkais råd var att tänka positivt, tänka på loppet i 5-km-etapper, att inte tänka på att loppet faktiskt är 42 km som ska avklaras.

Vad gör undertecknad? Jo, redan från andra kilometern tänker jag "Nu har jag gjort en 21:a-del av loppet". Genious.

Vid skansen (typ 25 km) stannar jag för att stretcha i några minuter. Bredvid mig står män i alla åldrar och jag börjar snacka med en äldre herre i 60-års åldern.

Jag: "Tror du vi tar oss runt?"
Äldre-herre-i-60-års-åldern: "Jag ska ta mig runt, om jag så ska gå i mål"
Jag: "Det är lite varmt i dag"
Äldre-herre-i-60-års-åldern: "Ja, men jag sprang i Göteborg för två veckor sedan, då var det 15 grader och inte roligt!"
Jag: "Jag sprang i Lule och det var sju grader - helt perfekt"
Äldre-herre-i-60-års-åldern: "Där ser du hur olika man kan vara"

Vid Gröna Lund får jag överväldigande lyckokänslor och börjar nästan gråta, men gråtattacken förstörde andningen så jag fick bita ihop. Under mina träningspass inför Maran så har jag fantiserat om hur jag går i mål, möter Nea och är oerhört lycklig. Och hur jag bara tar emot den där medaljen och pussar på den gång på gång. Nu, då jag tänker samma tankar, börjar jag bara gråta och därmed är den mentala bild som ska hjälpa mig genom loppet helt oanvändbar.

Under de resterande 17 km stannar jag för att stretcha ytterligare fyra gånger. Och vid varje vätskekontroll (som kändes som om de kom var hundrade meter ibland) stannade jag och genomförde samma ritual:

- Drack ett glas vatten
- Hällde ett glas vatten i kepsen
- Doppade kepsen i vatten... ja, vad kallar man det? Vattenfårorna? (som kom typ 20 meter efter drickat och då kändes det som att kepsen som man nyss hällt vatten i var snustorr!)
- Efter Västerbron andra varvet (då slängde jag mitt sportdryckbälte till L) tog jag dessutom sportdryck vid varje station.
- Åt en bit av min Vitargokaka
- Åt vid de stationer det bjöds på bananer

Alla flockades vid vätskestationerna som var 17 till antalet. Alla behövde dricka och få en liten paus. Det skulle vara intressant att veta vilket faktiskt löptempo man hade. Nu blev det ju ofantligt många pauser, både för att dricka och stretcha. Det skulle inte förvåna mig om minst 20 minuter gick åt till dessa pauser.

Nea och L står på Västerbron vid det andra varvet, jag pussar Nea, medan L springer jämte mig uppför bron (som jag hade hoppats att han skulle göra) och peppar mig. Jag springer uppför hela bron och känner mig jäkligt nöjd efteråt, dock inte lika nöjd på vägen ner då benen gör fruktansvärt ont.

Att bryta loppet fanns inte på kartan. Nu var det bara att beta av resterande åtta kilometer, en efter en. M står kvar på samma plats och jag low-five:ar henne och säger att "det är jävligt jobbigt!"

Varje kilometermarkering var en befrielse, ett slag som hade vunnits under det 42 195 meter långa kriget. Vid 41 kilometer hör jag hur en tjej skriker i eufori:

"41 kilometer!!! Bara en kilometer kvar killar och tjejer! Nu klarar vi det här!!!"

Då är jag dock redan inne i mitt Lance Armstrong-inspirerande mantra och jag intalar mig själv, i takt med mina löpsteg, att "winners never quit, quitters never win"

Just när vi äntrar stadion har jag sällskap av en man i 40-50 års åldern. Han skriker "Nu är vi här!" och så får han en gråtattack och börjar hulka, utan att några tårar kommer. Det är väldigt vackert och ett av mina starkaste minnen från loppet.

Jag känner en ofantlig lättnad när jag springer "ärevarvet" på Stadion och undrar var L och Nea sitter. Jag hör hur någon skriker "HENRIK!!", men är för målfokuserad för att titta upp på läktaren, dessutom trodde jag att de skulle stå vid målet och heja på mig. (Det var min positiva målbild under träningen inför Maran.)

Målgången är obeskrivlig. Även om Marcus Birro i dagens blogginlägg på SvenskaFans.com menar att det är en ren lögn, en slarvig lögn att inte kunna beskriva sina känslor av lycka eller sorg, så är det faktiskt just det som målgången var. Obeskrivlig är faktiskt ett rätt fint sätt att sätta etikett på sina känslor, för det ryms så mycket känslor att man inte riktigt vet var man ska börja.

Jag tar emot medaljen, pussar den och små, modesta tårar rinner från min kind. En bit bort står en kille i min ålder och håller händerna bakom huvudet. Tårarna rinner och han ser så lycklig ut. Jag vill göra som Runners High gjorde när han gick gick i mål i Berlin (om jag inte minns fel så kramade han och grät i famnen på en tysk), men samtidigt vill jag inte förstöra denne lycklige mans stund.

Jag försöker lokalisera Nea och L, men hittar inte mina fantastiska supportrar (L har följt mig hela dagen!). Tillslut går jag ut från Stadion och hittar dem utanför. Nea verkar så stolt och det gör mig rörd och lycklig. Jag hämtar min tröja, varmkorven, folkölen och sätter mig på läktaren en stund innan vi ger oss iväg till Hornstull och hem till L.

Årets stora mål är avklarat.
Lidingöloppet väntar, men jag är sugen på att klämma in en HöstMara i gynnsammare klimat.

4,31,32 - part one

2008-06-02T08:30:00.003+01:00

Del I - Värmen tog ut sin rätt

Det finns många sätt att se på dessa fem siffror med två kommatecken.

- Gay Lord (ett smeknamn han förvärvade under en studentfest då han hade en slimmad, glättig skjorta och dansade... lite speciellt) - min gamla korridorkamrat sa "Trist", eftersom jag hade tränat så mycket och fokuserat på loppet och så fick jag en sådan tid...

- Min far (som kvällen innan hade sagt att jag skulle skita i min satsning på 4h och menade att jag gör det bra om jag klarar 4,30) ringde efter loppet och var alldeles lyrisk.

Själv är jag inte alls nöjd med tiden, samtidigt som jag inte bryr mig ett dugg om hur länge det tog för mig att knata runt 42 195 meter. Paradoxalt så det förslår, jag vet. Nåväl, här kommer en recap.

Uppladdningen inför loppet var knappast optimal. Massa strul på jobbet hade dränerat all min energi och så fick jag ingen sömn dagen innan Maran. Jag vet inte när jag somnade, bara att jag fortfarande var vaken 04.20 och att klockan ringde 08.00. Jag var alldeles förtvivlad under natten och sa till Nea att "jag springer inte loppet! nu skiter jag i det här!"

Jag är ruskigt kinkig när det gäller min sömn. L sover nog i snitt 5-6 h per natt och har så gjort väldigt länge. Själv kan en hel dag bli förstörd om jag kommer i säng kring midnatt och bara får 6-6,5h sömn.

Hur som helst, när jag väl vaknade så tänkte jag inte på att jag inte hade sovit så mycket, allt fokus var på att få med sig varje pinal till Maran. På tåget mötte jag en kille som heter Simon, som bara hade sprungit typ 30 mil i år, men han satsade på klassikern och är därför rätt bra grundtränad. Han hade sprungit Maran både 2006 och 2007 och satsade nu på under 3,30. Jag tyckte att det verkade vansinnigt. I går kollade jag upp hans tid som löd... 3,19. Sjukt imponerande!

Vid stadion mötte vi L som passade på att köpa frukost medan vi fixade allt inför starten. Jag kände mig förvånansvärt avslappnad och försökte förtränga min oro för värmen. Min far gjorde sin bästa Mara då det var 28 grader, men då är han en riktig soldyrkare som kan ligga på altanen och lösa korsord hela dagen. Själv flyr jag oftast värmen och en solsemester är typ det sista jag skulle lägga pengarna på.

(Nu är brasklappen rätt tydlig, eller hur?)

Jag rös av välbehag vid starten, det var en härlig gemenskap och jag ville prata med alla, oavsett vilken flagga som prydde deras startlapp. Första kilometern gick inte snabbt, 6,08 visade uret när jag passerade kilometermarkeringen, men då hade det varit rejält trångt. Andra och tredje gick mycket bättre och jag sprang förbi vätskekontrollerna och drack från min 50cl-flaska som jag hade fått tips om att dricka ur i början för att slippa köerna vid första kontrollen. 5,36 respektive 5,32 var noteringarna för andra och tredje kilometern.

Men sedan blev det trångt igen och jag upplevde att jag inte kunde springa normalt förrän efter ungefär en mil. Lång innan jag hade passerat den första milmarkeringen hade jag börjat känna av värmen. Jag tror jag konstaterade redan efter fyra kilometer att jag inte skulle ha en chans på fyra timmar. Dels var det väldigt trångt, men främst kände jag hur mycket värmen slet på kroppen. Detta skulle bara bli en kamp för att ta mig i mål.

Vid 14 kilometer står A:s tjej M och hejar frenetiskt, vilket lättar mitt sinne rejält. Men redan där har jag börjat få riktigt ont i vänster ljumske. Därifrån fram till varvningen sprider sig smärtan i benen och redan vid 20 kilometer har jag riktigt, riktigt ont i båda benen.

"Bara 22 kilometer kvar", tänkte jag...

Efter Marathon...

2008-06-01T13:00:00.002+01:00

Jag ska skriva en recap här så småningom. Nu har jag tagit mig från sängen till datorn, ätit frukost och surfat... jag filmade mig själv då jag vaknade imorse:

Sleepless in Uppsala

2008-05-31T08:01:00.002+01:00

Ursäkta rubriken, men den sammanfattar natten rätt så bra. I går tvättade jag, städade, lirade lite NHL och förberedde mig inför dagens lopp. När jag skulle sova vid midnatt så var jag skittrött, ändå så är jag forfarande vaken fyra timmar senare.

Otroligt knäckande. Och jag pissade typ tre gånger under natten

Löparintervjuer inför Maran: Runners high and the lowest low

2008-05-30T11:52:00.003+01:00

Stilisten och galenpannan Allan Montan aka Runners High And The Lowest Low

Innan jag upptäckte Jogg.se så hängde jag en hel del på Puls.se. Jag läste inläggen från alla duktiga löpare och försökte hitta någon intressant blogg att följa. Så en dag läste jag ett inlägg med en skribent som länkade till sin blogg, en blogg vid namn Runners High And The Lowest Low.

Stockholmare, jävligt duktig skribent, talangfull och fanatisk löpare. Har ni inte börjat följa hans blogg, så gör det. Bloggen omnämdes när Kristofer Ahlström skrev en artikel i DN där han gick under skinnet på den nya maskuliniteten.

Allan ska, precis som Jonas Av Arabien, springa Maran på lördag. Här kommer intervjun med honom.

Vad minns du från ditt första Marathon
- Jag minns allt i det närmsta, minns att jag var sjukt skraj för väggen som alla pratade om men den kom aldrig och jag sprang in på tiden 3.30.06. var glad och stolt. Så glad och stolt så jag åkte ner till Fotbolls-EM i Portugal och drack hundratals superbock direkt efter loppet.

Hur många mil i månaden tränade du inför din första Mara?

- Jag minns inte riktigt men jag tror att jag förde sporadiska anteckningar, ska gå och kolla. Nej hittar dem inte. Jag tränade betydligt mindre än idag iaf. Och jag hatade teknik och tog aldrig tid på min löpning plus använde bara bomullskläder i protest mot alla anala löparfånar. Nu sitter jag där själv.

Hur laddade du mentalt under de sista skälvande dagarna innan loppet?

- Minns inte det heller så bra, minns att jag och min dåvarande flickvän höll på att göra slut för typ hundrade gången just i den vevan, ganska bra eftersom det tog bort en del fokus. Dessutom minns jag att mina dojjor blev snodda nere på franska rivieran bara typ en vecka innan loppet varför jag oroade mig en hel del för om jag skulle lyckas springa in de nya jag tvangs köpa. Mer finns om de förbannade skorna men det får vi ta någon annan gång.

In retrospect: Är det något du skulle gjort annorlunda om du fick springa om loppet i dag?

- Jag skulle sprungit snabbare för jag hade mycket kvar i kroppen när jag gick i mål. Jag skulle helt enkelt inte varit så feg.

Det sägs att man under sista veckan innan Maran ska "hitta farten", men det är ju knappast farten man tänker på som Marathondebutant? Snarare att bara ta sig runt... Kan du kasta lite ljus på det något luddiga begreppet om att "hitta sin fart"?

- Det handlar nog om att hitta flytet i löpningen, om att känna att benen är pigga liksom. Farten är det nog bra om man liksom redan har. Det handlar mer om att vila och få ben som är pigga under den sista veckan.

Hur känns det inför Stockholm Marathon på lördag? Känner du dig förberedd?

- Inte alls, jag känner mig förnedrad redan innan start av den lilla dos träning jag fått i mig pga en trilskande behinna.

Vad är det bästa med Stockholm Marathon?

- Att det är hemmaplan och att det är så fruktansvärt vackert

Ditt bästa Marathontips till en debutant?

-Mitt tips är att aldrig glömma att Västerbron är den vackraste platsen på hela banan.

Spikklubba i rektum

2008-05-30T09:47:00.001+01:00

I går fick jag en grovsaltad verbal spikklubba i rektum. Så pass att jag fan skiter ner mig över att skicka iväg text på korr! Och när jag sedan fick korrsvar av en annan kund som var nöjd så blev jag alldeles lycklig.

Jävla skit. Det brinner ÖVER-fucking-ALLT på jobbet. Allas projekt skiter sig samtidigt och just nu ska vi flytta till vår nya lokal. Jättebra.

Det har dock gjort att jag helt glömt bort Maran.
Jag känner mig knappt nervös och jag kommer garanterat att glömma typ löparskorna imorgon.
Jag får nog springa i mina vita, platta Vagabondskor.

Svineriet har börjat

2008-05-29T15:08:00.002+01:00

I tisdags hade jag en lite för mycket spagetti och köttfärssås i min matlåda, så jag sparade resterna till onsdagen. I går åt jag resten av tisdagens lunch (typ en halv måltid) innan jag stack iväg på diverse ärenden under lunchen. När jag kom tillbaka köpte jag stekt fläsk och potatis på lunchrestaurangen i vår byggnad.

På eftermiddagen drack jag Vitargo Carboloader (portionspåse som jag köpte på lunchen, eftersom jag glömde dunken hemma - vadå hard core?) och innan jag gick hem så köpte försäljningsschefen en familjepizza till de som var kvar och jobbade över.

Sedan stack jag hem, hämtade Nea, gick på IKEA, innan kvällen avslutades med måltid på MAX...

Alltså:
1,5 lunch
Carboloader
Pizza (säkert motsvarande 3/4 pizza)
Max Skrovmål.

I dag har det blivit 2*Carboloader, Canelloni till lunch, en punchrulle, en chockladboll, en Päronsplit och en Galiamelon.

Jag känner mig vidrig.

Löparintervjuer inför Maran: Jonas Cramby

2008-05-28T15:07:00.002+01:00

Jonas Av Arabien - Tokigt projekt, signerat Cramby

Alla löparblogg-junkies där ute har läst om Jonas Crambys Vegasäventyr där han och tre kompisar åkte till Las Vegas och bemästrade ökenstadens Marathon. Jonas Cramby led nog mest av dem alla med tiden 5,56 och diverse löparåkommor längs de 42 195 meterna. Därför var det oerhört förvånande att han unleashade "Jonas Av Arabien" där siktet är ställt på... Marathon Des Sables. (24,3 mil, 6 dagar, Sahara-fucking-öknen.)

Här kommer intervjun med den oerhört underhållande (och ökenfetishisten?) skribenten Jonas "Av Arabien" Cramby.

Vad är ditt starkaste minne från Las Vegas Marathon?
-Det är nog kamratskapen ändå. Att göra nåt jobbigt ihop med kompisar är något väldigt, väldigt fint. Jag går fortfarande in och kollar youtubefilmen när jag är full. Och blir lite misty.

Hur många mil i månaden tränade du halvåret innan Las Vegas Marathon?
-Typ 14. Eftersom jag inte är en naturlig atlet, utan måste kämpa för varenda kilometer, varierade detta dock. Innan loppet hade jag sprungit 2.7 km i ett sträck som längst.

Hur laddade du mentalt under de sista skälvande dagarna innan loppet?
-Jag drack inget i kanske två månader innan, väl i Vegas gick mest omkring och oroade mig för att bli förkyld. Sen så var det väldigt bra laddning att hänga med alla extremt nördiga löpare på mässan som var runt. Och så åt jag pretzels.

In retrospect: Är det något du skulle gjort annorlunda om du fick springa om loppet i dag?
-Jag skulle sprungit långsammare, använt pulsmätare och aldrig gått över min aeroba puls. Då hade jag antagligen inte kraschat i slutet. Sen så var mina skor inte insprungna nog. Fick vidriga blåsor.

Hur känns det inför Stockholm Marathon på lördag? Känner du dig förberedd?
- Nej. Jag kommer aldrig känna mig beredd inför sådan smärta. Jag ser dock fram emot att se min stad ur ett nytt perspektiv. Men samtidigt är det lite som att se fram emot att bli torterad på Guantanamo, för att omgivningarna verkar fina.

Ditt bästa Marathontips till en debutant?
- Håll pulsen nere och se dig omkring! Och om det blir tufft tänk: jag har antagligen aldrig levt så intensivt som just nu.

Löparintervjuer inför Maran: Kristoffer Ahlström

2008-05-28T08:40:00.005+01:00

Geniernas blogg

Nåväl, det ska inte vurmas allt för mycket. Hursomhelst är Kristofer Ahlström och Peter Ottsjö författarna bakom Sveriges bästa blogg: "Istället för verkligheten". Båda är utmärkta skribenter, men bara en av dessa herrar har sprungit ett Marathon, nämligen Kristofer Ahlström. (som ni även kan läsa i Café där han är nöjeschef - stort steg upp från Pause, in my humble opinion.)

Han var en del av Las Vegas-gänget som stack till öknen för att göra sin Marathondebut, vilket resulterade i den utmärkta tiden 3,37. Jag skickade iväg några frågor till Kristofer som han snabbt besvarade.

Vad är ditt starkaste minne från Las Vegas Marathon?
- Den smärtsamma insikten att jag inte kunde böja benen efter 3 mil och således fick stolpa mig fram de sista 12 km medan jag hatade alla runtom mig. Och detta: ingen sportdryck eller energikräm i världen ger samma effekt som en apelsinklyfta. Satsa på naturliga c-vitaminer och fruktsocker, det absorberas snabbast av kroppen.

Hur många mil i månaden tränade du halvåret innan Las Vegas Marathon?
- Varierande, men aldrig mer än 6 mil, aldrig under 3 mil, i veckan. (Som jag minns det, mycket möjligt att jag överdriver. Min längsta enskilda runda var strax över 3 mil – det gav en fin äventyrskänsla att se dagsljuset slå om under tiden man sprang.)

Hur laddade du mentalt under de sista skälvande dagarna innan loppet?
- Det var den absolut skönaste tiden, då nöjessprang man bara för att underhålla formen. Min kompanjon David följde ett sjukt komplicerat carboload-program, men jag nöjde mig med att kliva upp kl 02 och äta en maffig skaldjurspasta. Protein och långsamma kolhydrater är formeln. Mentalt laddade jag knappt alls, man presterar alltid bäst när man inte går in för uppgiften. Minns detta: att anstränga sig är det första steget mot misslyckande.

In retrospect: Är det något du skulle gjort annorlunda om du fick springa om loppet i dag?
- Nej. Det är min hittills största bedrift i livet och jag kommer aldrig sluta skryta om det får alla i min närhet varje gång jag blir berusad. Däremot kan jag önska att jag varit lyckligare efter loppet, men det tog ungefär ett dygn innan euforin och stoltheten satte in. Å andra sidan varar den för evigt.

Varför springer du inte Stockholm Marathon på lördag? Blev du avskräckt för att springa fler Maror?
- När jag sprang min första mara någonsin på 3h 37min kände jag att jag skulle behöva träna oavbrutet hela våren för att kunna pressa den tiden till Stockholm Marathon. Det kändes inte värt det. Det var tillräckligt jobbigt att offra tobak och alkohol för asketiskt leverne under en hel höst. Så nu kompenserar jag med ett liv märkt av lösaktiga affärer och högprocentiga rusmedel.

Ditt bästa Marathontips till en debutant?
- Förutom det jag nämnt tidigare, så är det ett par saker att ha i åtanke. Köp riktiga löparstrumpor. Tejpa bröstvårtorna. Använd keps oavsett väderlek – den både värmer vid kyla och håller undan jobbigt ljus vid sol. Strunta i iPod/musik medan du springer: du kommer snabbare in i zen/robotkänslan utan musik, du får en starkare upplevelse av vad som sker runtomkring dig, och ingen musik i världen kommer kunna ge extra motivation när du passerat 3,5 mil. Och ett sista tips: dokumentera det du gör. Att vi spelade in en film från vår Vegasresa/loppet var det bästa med hela grejen, och jag blir fortfarande narcissistiskt tårmild när jag tittar på den. Eller ens tänker på den.

---
Nästa profil publiceras senare under dagen!

Bästa räknaren?

2008-05-27T19:18:00.002+01:00

Nu vill jag ha hjälp av någon HTML-knackare. Jag har kikat runt lite efter en räknare som visar besöksstatistik som främjar den lilla Narkissos som ibland bor i mig, men jag har inte hittat någon riktigt bra. Tips? Dunceor är väl en data-nisse! Och L "arbetar ju med data"...

Löparintervjuer inför Maran: Robert Landström Uppdaterad

2008-05-27T15:29:00.005+01:00

På skärmväggen bredvid datorn sitter en utskrift från Stockholm Marathons arkiv. Där står resultaten från farsans fyra lopp:

År : Tid : Placering
1985: 3,22,17 : 1866
1986: 2,57,37 : 890
1987: 2,56,52 : 716
1994: 3,07,24 : 757

Tyvärr så pajade farsans knä sommaren 1987. (Eller om det var 1988, inte riktigt säker.) Han var med på fotbollsskolan i vår avslutningsmatch och när han stannade bollen under högerfoten så gled bollen iväg och knät slets sönder. Minnet är fortfarande obehagligt starkt, trots att det var typ 20 år sedan det hände. Han sprang en Mara till, men i dag kan han inte springa eftersom han fått operera knät så mycket. Farsan har sagt att det är hans livs största sorg.

Här kommer intervjun med min far som förhoppningsvis följs av några intervjuer med några kändisar av olika grad...

* När jag skickade frågorna till de andra så kom jag på lite andra frågor som jag sedan skickade till min far för komplettering.

Vad minns du från din första Mara?
- Jag minns hur fokuserad jag var på att jag skulle känna mig hyfsad pigg när jag passerade utanför stadion och halva loppet var avklarat.Jag brydde mig inte om att följa någon annan utan var målinriktad på att inte dras med i någon annans takt. Hade också målet att jag skulle gå och dricka vid varje vätskestation eftersom jag både hann dricka och vila lite.

Hur många mil i månaden tränade du inför loppet?
- 15-20

Hur laddade du mentalt under de sista skälvande dagarna innan loppet?

- Hård träning må-on för att tömma kroppen på kolhydrater sedan mycket av den varan torsdag och lite mindre fredag

In retrospect: Är det något du skulle gjort annorlunda om du fick springa om ditt första Marathon i dag?
- Nej jag tror inte det, var alltid så förberedd som jag kunde varit. Provade aldrig några nymodigheter utan åt och drack det jag tidigare gjort.

Vad är det bästa med Stockholm Marathon?
- Alla människor som finns kring banan, till och med västerbron kan kännas kul förutsatt att man lärt sig att springa nerför utan att hålla emot.

När kände du att du ville genomföra en till Mara? Kom känslan direkt eller växte den fram?
- Den växte fram eftersom det var flera andra i de klubbarna som jag varit med i som också planerade för att springa. Jag har aldrig längtat efter att springa någon annan mara, kanske hade det blivit utomlands om knäna hållit.

Ditt bästa Marathontips till en debutant?
- Gör ditt eget lopp var fokuserad på att det är långt, var psykisk förberredd på att det kommer att göra ont, men banan och alla åskaådare kommer att bära fram dig när det blir som jobbigast. Drick vid alla kontroller och se till att du klippt naglar och tejpat bröstvårtor. Gör inga nya saker som du inte gjort tidigare, inga nya drycker eller mat som din mage inte tål.

Uppdaterad blogglista

2008-05-27T08:39:00.002+01:00

Masses, Dunceors och Berglunds var fellänkade. Jonas av Arabien och Jonas Coltings saknades under löparbloggar. Nu har jag dessutom lagt till en hel del andra favoritbloggar i en egen kategori.

Finns ett antal bloggar jag borde lägga till under löparbloggar, men det får ske lite senare.
4 dagar kvar nu.

Mix-intervall och funderingar inför Maran

2008-05-26T21:27:00.004+01:00

På grund av släktbesök och jobb blev det ingen löpning i går och även denna dag höll på bli fri från hjärtbefrjämnande aktiviteter. Jag stack till optikern efter jobbet och beställde båda glajjerna (tack Masse för respons) som det var sval respons kring. Eller sval på bloggen i alla fall, L och en kollega lämnade synpunkter IRL.

Det blir lite smådyrt och känns inte som "2 för 1" då man får betala 6795 kronor. Hur som helst så ska det blir himla roligt att kunna variera sig och få förnya sig lite. Jag har varit sugen på nya glasögon väldigt länge!

Anywho... jag kom hem från jobbet efter halv sju, möttes av en sömndrucken Nea som skulle vila en timme, så jag gjorde henne sällskap. Jag kom inte ut förrän efter halv nio och på schemat stod det intervaller.

Nu tryter orken. Jag har just ätit, inte duschat ännu. Vi schpolar fram till faktan

Intervaller 660 m/800 m - 1 minuts vila mellan varje:

Sträcka	Distans	Tid	Snitttid	Kommentar
Uppjogg	3,11 km	17:06	5,30 min/km
Repetition 1	660 m	02:43	4,07 min/km	Ganska bra flyt
Repetition 2	800 m	03:22	4,12 min/km	Lite tyngre
Repetition 3	660 m	02:46	4,12 min/km	Tappade fokus
Repetition 4	800 m	03:28	4,20 min/km	Tungt
Repetition 5	660 m	02:41	4,04 min/km	Pressade
Repetition 6	800 m	03:23	4,14 min/km	Skön sista repetition
Nerjogg	1,40 km	08:51	6,19 min/km

Nu känner jag mig lite småstolt att jag ändå stack ut ikväll, trots att jag helst hade legat i soffan och tittat på Sveriges genrep. 8,89 km totalt och nu väntar ett Pilatespass imorgon och en morgonjogg på onsdag, sedan är det vila fram till på lördag!

Jag ska maila till lite kändisar och Marathonrävar och hoppas att jag får respons som jag kan publicera här innan Maran. Ska bara knåpa ihop lite intressanta frågor först...

-----------------
Marathonkänslan just nu, 22,38 måndag kväll:
- Jag siktar på 54 första milen, 55 andra så att jag har bra marginal att tappa rejält under andra halvan. Just nu funderar jag mest kring om jag ska följa farthållaren för 4h eller den för 3,45 (finns det en sådan, förresten?)

Noveau briller

2008-05-26T14:35:00.006+01:00

Henriks glajjer i dag

Henriks glajjer snart? #1

Henriks glajjer snart? #2

Usch, jag avskyr att gå till optikern. Denna anspänning då hon (ja, oftast en "hon") frågar var alternativ 1 bättre, eller alternativ 2? Fram och tillbaka, tillbaka och fram. Och så försöker hon lura mig genom att göra det som var alternativ ett till alternativ två och tvärtom. Trots att de har en tydlig färgmarkering så jag känner igen själva glaset och märker av bytet...

Tydligen har jag fått väldigt mycket bättre syn på 5 år. Hon blev uppriktigt förvånad. Samtidigt har jag fått större brytningsfel, vilket säkerligen är åldersrelaterat...

5 dagar kvar nu. Nervositeten är påträngande.

FÖRTYDLIGANDE
Jag ska med största sannolikhet köpa 2 för 1 och båda dessa alternativ är mina s.k "frontrunners". Ett par, så att säga, Mediaglasögon, och ett par lite mer diskreta som passar sig när man inte vill stickaut och, såklart, då man springer.

6 dagar kvar

2008-05-25T14:56:00.002+01:00

I fredags kom svärföräldrarna samt svåger och hans flickvän. I vår boning huserar vanligtvis jag, den lugna norrlänningen, och Nea, den jordnära Össchötten. När vi öppnade dörren var det som att öppna porten till helvetet, eller i alla fall en väldigt aktiv polsk riksdag.

Alla pratar. Och gärna i mun på varandra. De är jävligt trevliga och så, men de kan ibland suga otroligt mycket energi också.

I går frågade svärmor: "Hörru dieu, ska inte dieu ut och springa? Du brukar ju alltid vara ute och springa" Det var en berättigad fråga som i alla fall triggade mig att köra Pilates och styrketräning.
Sedan blev det middag på en restaurang nära oss innan vi gick hem och såg på Schlagern.

Jag. Hatar. Schlager. Det gör ont i mig att se på schlager och jag känner förakt mot alla människor som gillar schlager. Och av någon anledning så hamnar jag varje jäkla år i en situation där jag i princip måste se på "showen" för att inte vara otrevlig. Det hade varit ok om jag hade kunnat dricka några öl och lite sprit i går, men Maran väntar ju runt hörnet så jag fick nöja mig med EN folköl.

Jag bara skrattade åt Charlotte Perellis misslyckande, medan släkten skrek "Neeeej" varje gång hon inte fick en röst. Perelli ser ju ut som en fucking transa, en fucking anorektisk transa! Det var ytterst obehagligt att beskåda och jag fick lämna vardagsrummet under några minuter.

I dag har vi varit ute på Linnés Hammarby (varför heter det Hammarby egentligen?) där vi var omringade av 20-talet 70+are som förgyllde rundturen i en av byggnaderna med den skarpa, distinkta lukten av urin.

Efter att ha slösat bort halva dagen där (nåväl, det var en fin dag i alla fall och jag åt min första Calippo på, tja, 10 år?) så känner jag mig lagomt munter. Och jag måste iväg och jobba om några timmar. Och så är jag sugen på att jogga en sväng.

Merde.

Åh, min primitiva ärthjärna

2008-05-23T13:40:00.002+01:00

Jag älskar fotboll. Ändå har jag undvikit de två matcher som företaget har anordnat de senaste veckorna, allt för att rädda mina spinkiga och håriga ben. Glåporden har haglat, men jag har gång på gång påpekat att "efter Maran, då kan jag vara med!"

Så i dag gick jag in till DAMP-norrmannen på vårt jobb och busade lite och la armarna runt hans något mulliga midja.

"Kan du lyfta mig eller?"

Det är nu förnuftet skulle ha kopplat på. Tryck på On! Tryck på On för i helvete! Men, nej. Såklart tog min primitiva ärthjärna över och såg till så att jag lyfte den 98 kg tunge norrmannen.

Jag har nog aldrig lyft så mycket i hela mitt liv.
Alors...

Kroppsminne

2008-05-23T09:50:00.002+01:00

Fick en liten vänligt uppläxning av L i morse. Han påpekade att mina tre senaste inlägg inte direkt sprudlat av optimism. I stället har jag poängterat min rädsla för förkylning och att jag tror att jag är skadad igen. Just "tror" ska vi fastna vid en stund.

Han menade att det nog hör samman med något som kallas kroppsminne, som till exempel innebär att om du bränt dit på en platta någon gång så är kroppen jävligt noga med att det aldrig ska hända igen och skickar signaler till dig om att du ska ta det lugnt nära en varm platta.

Eftersom jag supinerar (jag har fortfarande inte skrivit en av de viktigaste lärdomarna från New York - nämligen om hur jag bytte löparsko...) händer det att jag ganska ofta vrickar fötterna utåt när jag går på stan. Inte så att jag bokstavligen vrickar eller stukar foten, men likväl så liksom vacklar jag och känner mig fånig och klantig.

Jag misstänker att det är en sådan vrickning som kanske har triggat igång smärtkänslor i foten. För de känns reella. Smärtorna finns där, men som L poängterar, så kanske jag kan se till att de inte finns där genom lite positivt tänk.

Kanske ska jag börja trash-talka med min fot?

Apropå ingenting, så har jag nyss adderat en hel del till mitt kulturella kapital. I byggnaden jag sitter så sålde ett företag ut allt möjligt för struntsummor. Och ser jag högar med DVD-filmer och DVD-boxar så blir jag som en oskuld på ett nudistläger.

World at war-box 30 kr
Broken Flowers 10 kr
The squid and the wale 10 kr
Hitchcock-box 30 kr

För bra för att vara sant, n'est ce-pas?

Injury update

2008-05-22T19:44:00.002+01:00

Jag tittar på bilderna från 2006 och minns stukningen med fasa. I desperat jakt på att hinna till loppet så började jag jogga för tidigt och slog upp skadan. Det började inte blöda igen men det gjorde förbenat ont.

I dag gör det också väldigt ont. Det känns otäckt och inte alls bra.
Damn.

Injury scare

2008-05-21T19:32:00.002+01:00

April 2006

Hösten 2005 var då jag började få suget att bli en löpare, en som siktade på lopp och satte mål med sin träning. Mitt första mål blev Broloppet (över Öresundsbron) 2006 - den sista upplagan av loppet som från början var tänkt att genomföras bara en endaste gång. Jag tränade hyfsat målvmedvetet under hösten och våren, men så en dag så hände det som inte fick hända.

Jag sprang ute i skogen under en vårdag. Det var perfekt väder och allt var upplagt för en underbar löprunda. Efter cirka två kilometer springer jag i en nedförsbacke och helt plötsligt flyger jag omkull, foten pulserar och jag ligger raklång i backen.

"WTF?"

Jag förstår ingenting. Jag krälar omkring där och plötsligt ser jag att en pyramidformad sten sticker upp ur lövtäcket som täckte nedförsbacken jag nu ligger i. Det blev en rejäl stukning och inget brolopp för mig.

Sedan dess har jag känt av skadan en handfull gånger. Helt plötsligt kan det kännas som att jag har slagit upp skadan igen och smärtan strålar genom kroppen så att jag inte vet vars jag ska ta vägen. I dag var en sådan dag. Jag stack ut på ett milpass och plötsligt så började det göra sjukt ont. Jag stannade till och försökte röra på foten, men då jag vickade på den så gjorde det så ont att jag bara ville skrika rakt ut.

Efter en liten stund fortsatte jag mitt löppass med lite framfotalöpning. Det gick bra, men eftersom jag sprang på vissa ojämna partier så tog jag det ruggigt lugnt. Några gånger var jag på väg att supinera vänsterfoten och då gjorde det otroligt ont.

Nu har jag duschat, sprutat Eeze på foten och satt på en sån där stödstrumpa för vrickade fötter.
10,2 km i 5,30-tempo blev det i alla fall tillslut.
Nu är det bara att hoppas att jag inte slagit upp den gamla skadan.

10 dagar kvar

2008-05-21T08:01:00.002+01:00

Förkylningsnoja

I förrgår hörde jag hur Nea lät lite krasslig i sängen. Jag inbillade mig i alla fall det och högg snabbt som attans: "är du förkyld!? då måste du säga till mig! jag får inte bli förkyld!!!". Hon försäkrade att så inte var fallet. I morse sa hon dock att hon börjar känna sig lite sjuk. Det är 10 dagar kvar. Jag är helt slut i både huvud och kropp.

Det känns så otroligt sannolikt att jag blir sjuk just nu. Allt ska göras just nu. Och Stockholm Marathon väntar runt hörnet. Och många har varit sjuka på jobbet.

Uh-oh.

Saker jag trodde att jag skulle ha gjort innan jag fyllde 30...

2008-05-20T12:46:00.006+01:00

... gifta mig :facit: I alla fall förlovad
... ha minst en knodd :facit: Inte ens nära. Minst fyra år framåt i tiden
... ha fast jobb :facit: Check
... varit i NY :facit: Check

Jag undrar vad jag hade för andra drömmar då jag för 10 år sedan fyllde 20 bast? Vad drömmer jag om till nästa gång jag fyller jämt, dvs det mindre glamorösa talet 40?

... gifta mig
... ha två knoddar
... ha fast jobb (dvs fortfarande vara attraktiv på marknaden)
... ha ett fint hus någonstans i detta avlånga land

Jag vet inte om jag har några specifika resedrömmar som jag vill uppfylla. New York kändes så stort, så långt borta och som om man aldrig skulle få uppleva staden. Visst skulle jag gärna vilja åka till t.ex. Dublin, Skottland, Barcelona och massa andra ställen som RyanAir har förvandlat till nåbara för blott några hundralappar, men jag skulle just därför inte kalla det drömmar. Snarare kan jag lägga till en punkt:

... innan storken kommer med pengatömmande knoddar så ska vi ha varit i New York igen. Och jag ska ha sprungit New York Marathon.

Sista dagen med en tvåa som första siffra

2008-05-19T21:21:00.003+01:00

Kross

Jag jobbade till 18, kom hem trött som en mupp, satte på Scrubs och drack kaffe. Körde en pokerturnering med 30 personer som jag vann. Sedan åt vi egengjord Pizza som vi såg framför LOST. Och så körde jag en NHL match som gick... helt ok. Det har med andra ord varit en rätt fin avslutning på min tid som 20-something.

Nu börjar nedförsbacken. I morgon är jag inte ung längre...

1,47,36 - PB

2008-05-19T10:21:00.002+01:00

Detta börjar bli sinnessjukt. Har tappat räkningen på antal texter som ska vara färdiga NU. Dessutom fick jag tre nya texter alldeles nyss, som ska vara gjorda i går... Kul. (Ja, varför skriver du här då? Pucko-Henrik!)

Nåväl. En snabb Recap av Stadsmaran i Luleå:

Blott några grader varmt, lite snöande längs vägen, men det var ändå helt perfekt väder. Efter några hundra meter hoppade en flaska ur mitt vätskebälte och jag fick stanna upp och höll på att bli rammad av flera löpare. Stoppet gjorde att jag fick mjölksyra i båda vaderna som satt i första kilometern som gick på 5,11.

Jag hade som mål att hålla typ 5,15 i snitt och hamna någonstans mellan 1,50-1,55. Andra kilometern gick på 4,50 och ökningen kändes i benen. Men så småningom kom jag in i ett bra flow. Under första kilometern hittade jag en kille som jag började snacka med och vi bestämde oss för att springa tillsammans.

Min far har alltid sagt att det är så viktigt att hitta någon att ta rygg på, någon som har "rätt" tempo för dig. Direkt när denna kille sprang upp jämsides med mig så kände jag på mig att han håller "mitt" tempo.

Jag frågade honom vad han siktade in sig på för någon tid. Det visade sig vara hans första halvmara, men han tyckte att mitt mål var rimligt så då sa han att han hänger på mig.

Vi höll ett ganska jämt flöde och växlade mellan 5,05-5,15 allt som oftast, med några undantag ned mot 5,00 och tre stycken under 5min/km. Första milen gick på lite drygt 51 och det kändes verkligen kanonbra.

Starten för 10 km-loppet gick en timme efter vår start, vilket gjorde att vi fick massa draghjälp efter typ 13 km. Det kändes verkligen fantastiskt att hålla typ 5,05 tempo, medan jag sprang omkring och lärde känna denna kille som ville hänga på mig. Vi pratade massor och det kändes mest som om jag sprang omkring på ett lugnt långpass. Efter typ 15 km kom det en liten backe in mot centrala Luleå och då kände jag att det började slita lite i benen. Det blev inte bättre av att vi sprang på stenplattor längs Storgatan och sedan upp längs Kungsgatan.

Kilometer 15-16 gick på 4,56, tack vare all draghjälp vi fick, men det slet också lite väl mycket på benen. Jag skulle ju bara ta det lugnt under Stadsmaran och inte slita ut mig. Vi saktade ner lite på farten och höll 5,05 kommande kilometer för att avsluta de tre sista på tider kring 5,10.

Killen jag sprang med stack ifrån sista 2,5 km och kom i mål cirka 100 meter före mig. Vi var båda jävligt glada när vi kom i mål och tackade varandra för draghjälpen.

På upploppet kom massa ungdomar och flåsade, stånkade, stönade medan de spurtade i mål på sitt millopp. Jag bara joggade omkring, log och tittade på publiken innan jag höjde en knytnäve i vädret när jag klev över mållinjen.

Det blev personbästa på den officiella tiden 1,47,36. "Min" tid är några sekunder snabbare, eftersom de inte hade någon chipavläsare vid starten och jag stod en bit bak.

Men tiden var inte av intresse i dag. Visst ville jag ta PB, eftersom jag kände mig så pigg och fräsch, men det intressanta var ju om jag kunde komma i mål och känna mig pigg och glad. Jag hade aldrig kunnat hålla detta tempo under ett Marathon, men säkert i några kilometer till. Snittempot blev 5,06, om 12 dagar ska jag hålla 5,41 för att komma under 4h.

Om vädergudarna är på min sida så ska jag klara av det.

Road trip

2008-05-16T07:13:00.002+01:00

Fyra nya blandskivor. 84 mil längs E4:an. Male bonding. Imorgon 2,1 mil löpning. Stadsmaran ska bli skön på något sätt. Jag ska bara försöka hitta en rytm och komma i mål och känna mig fräsch. Jag siktar på att komma i mål på typ 1,50.

Nu måste jag bara panikjobba lite innan vi åker.
So much to do. So little time.

The National - Slow Show

2008-05-15T13:12:00.001+01:00

Spelade upp den för Nea igår. Men cellisten hörde ändå inte texten [såklart]. Hallå, det är ju texten som betyder något! [säger skribenten...]

Standing at the punch table swallowing punch
can’t pay attention to the sound of anyone
a little more stupid, a little more scared
every minute more unprepared

I made a mistake in my life today
everything I love gets lost in drawers
I want to start over, I want to be winning
way out of sync from the beginning

I wanna hurry home to you
put on a slow, dumb show for you
and crack you up
so you can put a blue ribbon on my brain
god I’m very, very frightening
I’ll overdo it

Looking for somewhere to stand and stay
I leaned on the wall and the wall leaned away
Can I get a minute of not being nervous
and not thinking of my dick
My leg is sparkles, my leg is pins
I better get my shit together, better gather my shit in
You could drive a car through my head in five minutes
from one side of it to the other

I wanna hurry home to you
put on a slow, dumb show for you
and crack you up
so you can put a blue ribbon on my brain
god I’m very, very frightening
I’ll overdo it

You know I dreamed about you
for twenty-nine years before I saw you
You know I dreamed about you
I missed you for
for twenty-nine years

You know I dreamed about you
for twenty-nine years before I saw you
You know I dreamed about you
I missed you for
for twenty-nine years

The line it is drawn

2008-05-15T12:49:00.001+01:00

The slow one now will later be fast. Fantastiskt klipp! Jag är verkligen the slow one just nu. Det bär emot att Stockholm Marathon ligger blott 16 dagar in i framtiden. Och just i dag bär det emot att jag alltför snart blir 30.

Melankolins högborg kan man hitta här kring mitt oerhört röriga skrivbord.

Men jag finner min tröst på youtube.

Trainwreck

2008-05-14T13:57:00.003+01:00

Min plånbok jublade över att jag inte blev lottade in i årets upplaga av NYC Marathon. Själv är jag helt väck nu. Förra veckan blev en rikgigt dålig träningsvecka. Denna ser ut att bli sämre. Körde 6,8 i måndags och det var väldigt jobbigt, ont som bara den i vaderna och i höger hälsena.

I går åkte vi till Bygg Max och handlade och kvällen bara sprang i väg. I dag känns det som om jag är jetlaggad. Förvisso har vi somnat efter midnatt de två senaste dygnen, samtidigt som vi ställt klockan på 06.30... men jag har bara legat kvar och snoozat till nästan halv åtta medan Nea har gått upp och gjort frukost.

Förra veckans alkohol i samband med träning som förstört min återhämtning? Något är det i alla fall! Och på fredag åker vi norröver för att springa halvmarathon.

Men. Ett stort jävla fucking men är ju att det snöar norröver! Och jag har sommardäcken på ju!
Vad fanken gör man då?!

Dear Henrik Landström

2008-05-14T09:42:00.001+01:00

Dear Henrik Landstrom:

Entry number: 256836

Thank you for applying for the ING New York City Marathon 2008. Unfortunately, you were not selected in the random international lottery drawing. Please understand that we have to limit the size of the field to ensure a top-quality experience, and I hope you get to experience it yourself one day!

In fact, you might be able to enter the race this year, since there are some guaranteed entries reserved for charity fund-raisers. If you would like to use this opportunity to raise money for a worthy cause, click here for more information.

In addition, there are some guaranteed entries reserved for international tour groups through our Official International Travel Partners.

I hope you will still visit New York, whether in November or at another time. We host races in New York City almost every weekend. Join us on July 27 for the
NYC Half-Marathon Presented by NIKE for the exciting chance to run through the streets of Manhattan.

For complete information about all New York Road Runners races and membership, go to the NYRR website at www.nyrr.org.

Finally, I encourage you to apply for the ING New York City Marathon 2009. Did you know that if you applied and were denied three years in a row, you are eligible for guaranteed entry the fourth year? Click here for more information.

Thank you so much for your interest in the ING New York City Marathon. I wish you a summer of healthy and gratifying running.

Sincerely,

Mary Wittenberg

President and CEO, New York Road Runners
Race Director, ING New York City Marathon

About this e-mail

¤¤%"#¤"%&#"¤#¤

2008-05-12T16:59:00.002+01:00

Min första bil var en Jetta, född 1988, som kostade 5500 kronor. Min andra bil var en Volvo 360, också född 1988, som kostade blott 3300 kronor. Visst var jag rädd om båda dessa bilar, men samtidigt kostade de ju så pass lite.

För en tid sedan köpte jag en Hyundai som kostade ungefär 20 ggr mer än Volvon. Och nu djävlar är det huvudbry! Vid en snabb inspektion i dag så ser jag att någon klantig djävul har kört in i bilen, så plasten längst ner i Hyundaiens högra "skinka" är rejält repad. Sedan har någon förbannat klantig djävul "key-at" höger framdörr så det är en ful jävla repa där.

När man kör bilen genom en sån där biltvätt så ser man verkligen alla jävla fel som bilen har... och det stör mig något så fruktansvärt. Hur tänker ni?

Aidez-moi!

2008-05-12T13:46:00.001+01:00

I love this song förresten.

Jag är lite fundersam inför F-21 Halvmaran i Lule på lördag. Hur ska man satsa? Ska man vara försktig?

Ska jag köra långt i dag? Vaderna känns rejält efter fredagens spinning och lördagens terränglopp.

Eftersom jag har ett blygsamt pers på 1,47 drygt så kan jag kanske satsa på att springa bekvämt och under 1,47... men jag vet inte...

Aldrig nära medalj

2008-05-11T12:42:00.002+01:00

L messade mig i morse och frågade om det känns tungt i benen och avslutade med en blink-gubbe. Jag svarade att benen kändes som en oskulds ben. (hur fan de nu känns.) Det var förstås en lögn. Min vader påminner mig om att jag lever.

I torsdags var jag i Göteborg med en kollega. Snålprojektledaren bokade in ett billigare flyg på kvällen för att spara några hundralappar per person. Men det renderade i stället i att vi fick 5 timmars övertid och att vi hade 4½ timme att döda i ett soligt Göteborg. Det blev öl. Det blev avenyn och jobbsnack.

Eftersom hon också gillar att träna så bestämde vi oss tidigt på torsdgaskvällen för att vi skulle straffa oss själva med spinning på lunchen dagen efter. Jag kom hem efter 22 med 5 öl i kroppen fördelat på de senaste 6 timmarna. Jag var glad, så att säga.

Jag har upptäckt att jag får världens kick av masspsykosen som uppstår på ett Spinningpass. När ledaren skriker "GE ER INTE NU!!!", så djävlar i gatan ska jag inte ge mig. Och när han eller hon ger alternativen "Ni kan antingen stå upp i handposition tre, eller sitta i handposition två under denna åtta minuters stigning" så... då står jag upp. Jag sliter. Jag svettas som en gnu. Jag njuter.

I går morse vaknade jag med rejält ömmande ben. Och det var varmt så in i helvete. Jag tvekade över huruvida jag skulle ta pollenmedicinerna, men jag vågade tillslut inte chansa. Jag tog medicinerna. Och efter 1 km av loppet började jag tugga bomull.

Muntorrhet är en överdjävlig bieffekt av medicinerna. I kombination med den tryckande värmen och att vi sprang på grus- och jordvägar som lämnade dammoln efter sig så hade jag det inte lätt under loppet. Jag försökte bita mig i kinden för att frigöra lite saliv, men det kom mest en trögflytande sörja.

1km: 5.00
Lite trångt i början och i den första backen (rejält brant) var jag därför tvungen att gå lite.

2 km: 5,20
Andra kilometern var värre. Den började med en jobbig backe och ledde sen in på smala stigar där det blev trafikstopp och jag fick säkert gå/småjogga 100-talet meter.

3 km: 5.00
Relativt flack och lättsprungen kilometer. Blev lite besviken att jag inte passede på att trycka på mer.

4 km: 4.40
Därför satte jag högre fart under den fjärde kilometern, riktigt bra flyt! Tog igen det jag tappade i början.

5 km: 5,20
Från 4-5 var det jäkligt tufft kuperat, det sög rejält i benen och vi sprang under öppen sol ganska mycket under loppets gång, vilket inte var direkt.. härligt.

6 km: 5, 15
Ganska tuff kilometer, jag kände mig lite mör och nu hade jag alltså på min klocka cirka 30,35 efter halva loppet.

Efter halva loppet insåg jag att det i princip var kört. När vi kom till den första backen efter typ 500 meter in på den första kilometern så tog det stopp. Benen blev helt stumma och jag fick börja gå. 5,15 första, 5, 25 andra, 5,22,5 i snitt på de två efterföljande (missade 3km-markeringen i trötthetens töcken), sedan minns jag inte.

Jag brydde mig inte riktigt i slutet eftersom jag missade mitt mål med så pass mycket ändå. Jag avsltuade dock loppet i stil och toklubbade sista 500 meterna som var lätt utför och plant.

1,03,49 är inget att hurra över.
Och jag tror inte att jag hade klarat medalj även om förutsättningarna hade varit bättre.
Terräng är tuff skit.
C'est pas grave, även om jag är lite bitter över att jag körde så hårt spinningpass dagen innan. Kanske hade jag inte stumnat då? Och kanske hade jag sluppit hållet som jag (som vanligt!) fick efter 2 km.

Det där jävla hållet alltså.
Merde!

SpringCross i dag

2008-05-10T10:35:00.001+01:00

12 km. Terräng. Sjuk träningsvärk från gårdagens spinning.
Fuck.
Och det är sjukt varmt i dag.
Och jag är svag i terräng.
Medaljtid är 60 minuter.
Klarar jag det?

27,3 km gav 48, 8 totalt

2008-05-04T17:21:00.002+01:00

Pollenmedicinen gör mig som sagt lite dämpad, lite trött... därför får jag kämpa för att komma ut på mina löppass. Jag hade längtat efter långpasset hela veckan, men när det väl var dags att sticka ut så blev jag nästan lite tvehågsen.

Ska-jag-verkligen-springa-så-långt?

Men det skulle jag. Det började lite segt, jag kände mig trött och hängig och det kändes som om jag fick kämpa rejält första kilometerna och jag andades rätt häftigt, mitt steg var krampaktigt.

Efter cirka 7km började det lossna och jag började känna att det flöt på. Sedan var det bara defilering till 23 km då jag återigen fick uppleva en rätt lustig känsla:

Under förra veckans långpass upplevde jag känslan första gången. Vi är i slutet av långpasset, men i stället för att springa vänster och hem till mitt kvarter så fortsätter vi runt hela kvarteret. Benen har liksom "vittring" på målet och jag bara känner hur de gnäller och jämrar sig som en hund som vill åt ena hållet, men matten vill åt det andra.

Samma känsla i dag. Jag hade sprungit drygt 23 km och kom in på raksträckan som leder hemåt. Direkt så börjar benen gnälla och jämra sig. Jag fick dra åt kopplet jävla hårt för att fortsätta rakt fram, några kilometer till.

Med två kilometer kvar, nu med vittring från andra sidan av raksträckan, så började benen jämra igen, men då fick jag ryta till rejält för att kunna defilera i mål.

Jävla underlig känsla. För de 27,3 km gick alldeles galant. Dock undrade jag lite smått hur fan man ska orka 14 km till. Men samtidigt så kände jag att "fan, bara 14 till - det är ju lugnt"

Paradoxalt, to say the least.

Styrkebesked

2008-05-02T18:10:00.002+01:00

Det är lätt att känna så här när man gör tusingar

Eller jag vet inte. Intervaller är inte något som man längtar till, men som är vansinnigt kul och utmanande när de väl genomförs. Jag fruktade dagens tusingar, men samtidigt visste jag om att jag skulle bli så jävla taggad av utmaningen, av det där bandet som rullar så jäkla fort. Don't you dare run away from me!

2,5 km uppvärmning, sedan var det dags för tusingar. Förra gången körde jag måttliga 4,17 i tempo eftersom det var förstsa intervallpasset på säkert ett år. Nu ökade jag till 14,5 km/h, vilket innebär 4,08 min/km. Det gick alldeles utmärkt bortsett från att jag blev pissnödig och fick springa och pissa efter andra intervallen.

Jag stack nämligen tidigare från jobbet och innan jag bestämt mig för att göra det så drack jag massa vatten...

Jag ökade till 15km/h, dvs 4 min/km, och nu gick det verkligen fort. Men det roliga var att jag kunde andas normalt långa stunder av tusingarna, trots det höga tempot och trots att jag valde 1 grads lutning (inte för att jag vet om det gör någon praktisk skillnad...)

Jag fick lite håll under fjärde och femte intervallen. Men här kommer verkligen löpbandet till sin rätt: hade jag kört tusingar utomhus så hade jag garanterat tappat i tempo eller kanske till och med stannat upp och tagit en paus. Nu bet jag ihop och klarade av både fjärde och femte med lite besvär, främst i form av forsande svett...

Sjätte intervallen var faktiskt riktigt njutbar. Efter att jag passerat 500 meter sprang jag mest och log... och tänkte "Hell yeah!" Nedjoggen var dock rätt motig... jag var svettig som en gnu, men otroligt nöjd!

Jag hade tänkt köra styrka imorgon, men det kanske är att utmana ödet litegranna. Kanske kör Pilates och armhävningar och låter benen vila inför söndagens monsterlångpass.

James Blunt - Same Mistake

2008-05-02T08:53:00.001+01:00

Helt inspirationslös. Uppfuckat less på jobbet, pollen har tagit död på mycket av min energi. Medicinen funkar galant, jag nyser knappt någonting, men en bieffekt är att jag blir så galet trött.

I onsdags skulle jag kört tusingar på Nautilus, men då stängde gymhelvetet 12.00 vilket gjorde att jag inte hann dit.

Men i går körde jag i alla fall 10,2 km i dryga 5,20-tempo. Andningen helt ok, möjligen lite tyngre än vanligt. Sista kilometerna fantiserade jag om slutet på Stockholm Marathon och jag sprang omkring med ett fånigt leende på läpparna.

James Blunt på iTunes just nu. Låten är bättre i bilen, i mörkret, där du kan sjunga själv.

Nu sitter jag med hawk-eye till höger om mig och tre andra kollegor inom några meters radie.

Inte direkt läge att sjunga högt.

Fult ord. Fult ord. Fult ord.

2008-04-29T19:36:00.002+01:00

Så kom den då. Jag har gått och bävat för när Björken ska slå ut för fullt, varit rädd för hur den ska påverka min träning. För:

- Jag blir bokstavligen sjuk av pollen (flera sjukanmälningar under vår pga allergi)
- Som en konsekvens av det kan jag inte springa
- Försöker jag springa så är pulsen automatiskt 10% högre trots lågt tempo.

Fuck me, jag vet inte vad jag ska göra nu. Långpass på löpband?

2008-04-28T10:21:00.002+01:00

Jag vill inte jobba

Jag vet inte om det är det s.k "Runners High", men jag känner mig ruggigt disträ. Jag tänker på allt, förutom att jobba. Eller så illa är det inte, men definitivt 80/20 åt "fel" håll. Det var en fantastisk känsla att öka stegen sista 100 meterna hem. Och att känna sig pigg efter 25,1km. Det gick i 5,46-tempo, vilket inte är särskilt imponerande, och kanske är det därför det "tog" så lite på mina krafter.

I dag är jag pigg som en gnu och känner värsta löparsuget. Jag tror att jag passerade en viss mental gräns igår iom 25 km (mitt näst längsta pass någonsin) och det är nog det som frambringar dessa lyckokänslor. Jag var tvungen att messa min far och skriva "25,1km igår!". Kort och koncis löpeufori. Han vet vad jag menar.

Det är inte många långpassmöjligheter kvar och redan samma dag som jag anmälde mig till SpringCross så ångrade jag mig. Hur ska jag lägga upp den 12 km-tävlingen om jag vill springa långpass dagen efter?

3/4 maj: 25-30 km --> får se hur det känns (vet inte hur mycket jag vågar öka)
11 maj: Dagen efter SpringCross. Kanske jättelugn långdistans?
17 maj: Stadsmara i Luleå. 21 km som jag inte har någon aning om hur jag ska lägga upp.

Frågan är om jag skulle ta långpass redan på lördag och sedan nästa på torsdag den 8:e och ha två dagars vila fram till SpringCross?

25,1 km

2008-04-28T09:07:00.003+01:00

Sug efter mer löpning medan jag stod i duschen. I dag pigg som attan, utan större känningar av gårdagens tjugofemkommaenkilometer. Nynnar på James Brown.
He räck så.

När jag slår Personbästa på milen ska jag lyssna på den här

2008-04-25T11:48:00.001+01:00

Jag ska köpa en Creative Zen plus eller vad den nu heter. Egentligen har jag ju vant bort behovet av musik vid löpning. Att bara vara ute, bearbeta livet och alla vinglandet tankar är ju lite tjusningen med löpningen.

Men... jag har beslutat mig för att under snabbpass och intervallpass, då jävlar ska jag lyssna på musik. Särskilt på fucking enformiga löpband.

Bob Hund är eufori, snabbdistanseufori. Under ett långpass med skånebandet så skulle nog energin ta slut ganska så snart...

AnmälningsFRENZY

2008-04-25T10:00:00.002+01:00

Pang! Pow! Whop! Kablang!

Stockholm Halvmarathon, Lidingöloppet, Stadsmaran i Luleå och SpringCross!
Den nyinkomna lönen tappade snabbt 1500 spänn.

Where do i go from here?

2008-04-25T08:51:00.004+01:00

Kalasmilen, Luleå, 2007. Skäggig som fan.

Jakten på Marakondis

Vissa skulle säkert få panik av att vara i min situation. Jag anmälde mig till maran redan förra sommaren, har haft all tid i världen att förbereda mig väl, ändå ligger jag långt efter där jag borde vara. Som upplagt för panikångest.

Jag hade en usel december månad med 15 km, sedan uppehåll en månad in i januari. Totalt 160 km fram till mars... dock 14,5h skidor/rullskidor + en del cykel under den tiden. Hursomhaver: alldeles för uselt.

Och under Mars var det Vasaloppet, resa till London, resa till New York. Men sen, nu i April, har jag verkligen tagit tag i saker och tiing.

April
Vecka 1: 40,87 km löpning
Vecka 2: 11,36 km löpning (inget mer pga Piriformis), 1 spinningpass, 1000 m simning, 2 Pilates (ett inklusive styrka), 50 minuter rullskidor.
Vecka 3: 59 km löpning, 1 styrkepass
Vecka 4: 7,46 löpning, Pilates, 1000 m simning, styrkepass, + löpning ikväll och söndag

April ser med andra ord ut att bli en riktigt jäkla bra månad. Pratade med min far i går och han blev glad av att höra att jag inte har några skador. Piriformis ömmar en del vid långpass, men jag har inga allvarligare skador, vilket är jävla skönt. Just nu känns det viktigt att variera och få många pass, även om jag inte får lika många som ni andra.

Och det är väl det som oroar mig lite. Jag tränar mer varierat än några av er, men jag har inte fått samma mängd, samma antal intervallpass. Många av er gör uppåt 30 km nu på söndagarna, men jag tror inte riktigt att jaghar det i mig. Och jag vill inte försöka heller, för det blir en för hastig stegring av distansen.

Jag tror jag ska våga mig på kring 25 km på söndag och så får vi se hur det känns. Jag har bett L köpa ett vätskebälte och så ska vi kolhydratladda på lördagen och dricka högst en öl... bara för att det är gott.

Jag tror att jag kommer att klara av maran och jag känner ingen panik. Dock började det pirra rejält i magen när jag kollade in bansträckningen i går. Frågan är bara om jag klarar under fyra timmar? Jag har sprungit Lidingöloppet... nu ska jag 12 km till... hu. jeda. mig.

Återhämtningsjogg + Pilates

2008-04-22T18:24:00.002+01:00

I dag var en typisk måndag. Trots att det är tisdag. You get the picture. Fantastiskt väder, seg dag på jobbet, och vi bara längtade bort från vårt kontor, ut i solen på en filt där vi kunde ligga hela dagen och bara äta glass och vila.

I stället blev det att jobba till strax innan 17, hemkomst trött som en jävla banan och med en krånglande mage (apelsin, physalis och kaffe= nice combo).

Hade jag vilat så hade jag aldrig kommit upp. I stället blev det fil för att lugna magen och Scrubs för att lätta upp sinnet. Det funkade och jag stack en dryg halvtimme senare ut på en planerad millöpning.

Det gick lite fortare än jag tänkt och tillslut beslöt jag mig för att skita i att köra en mil och i stället köra 7,4 och Pilates efteråt. Det gjorde ont lite här och var under sista kilometern så det var inget krångligt beslut. Nu blir det dock eventuellt simning imorgon och styrka på torsdag. Intervallerna får vänta till på fredag.

7,46 km: 38,27: 5,09/km

Total träningstid 58,27.

Boston Marathon: Allan - live

2008-04-21T15:23:00.003+01:00

Mästerbloggaren Allan kan följas här

5km: 19,34 - projected time 2,45!

Långpass gav 5,9 mil totalt

2008-04-21T12:15:00.002+01:00

L fyllde 28 år. Egentligen är det ju fånigt, men alkohol är ju en del av de flesta människors sociala mönster. Födelsedagar när man var liten var saft och fiskedamm. Nu är det alkohol och krälande på golv...

Jag tänkte simma på lördagen, men tog en välförtjänt vilodag. Såg på gamla Scrubsavsnitt, tog ett badkar med Home Spa, innan jag begav mig till den kungliga hufvudstaden.

Kvällen innehöll 2 öl, 2 glas vin och ett glas champagne. Inte alls farligt och bara salongsberusandeframkallande känslor. Men vi la oss halv fyra. Och vi åt inga kolhydrater under lördagen.

Jag var inställd på cirka 25 km på söndagen när vi gav oss ut i sommarvädret. Det blev en väldigt vacker söderrunda som avslutades med 2 ggr Västerbron. Jag var bombis på att det gick i under 5,30-tempo, för L gör alltid så att det går fortare än det bör. Så när vi kom hem efter ganska precis 2h så trodde jag att vi sprungit ganska exakt 22 km.

I stället visade jogg.se 20,5 km ungefär (dock litar jag inte riktigt på L:s mätarförmåga). Strongt att springa så långt ändå och slå alla tiders rekord på veckototalen. Jag tror jag gjort 5 mil en vecka tidigare i mitt liv. Nu har jag tre kanonveckor på rad och i dag, den 21 april, fyra km kortare än jag sprang totalt på hela feb+mars!

I dag är jag skittrött, men jag känner mig lite småstolt

Tusingar

2008-04-18T13:26:00.002+01:00

Jag vill ju int vara sämre än alla hjältar som kör tusingar. Jag brukar kolla på Janne (profil på jogg.se) och beundra hans program. Han kör tusingar på löpband och jag blev inspirerad att göra det också. Dessutom är ju löpband ett säkert sätt att hålla rätt tempo på intervallerna.

Uppjogg 2,02 km: 11,58
6 tusingar i 4,17-tempo (14 km/h vald som tempo)
Nedjogg 1,42 km: 9,00

Gång mellan intervallerna 1,02 km: 9,00

Totalt 10,46 km

Jag ställde dessutom bandet på 1 grads lutning, eftersom det ska vara skonsamt mot benen. Frågan är hur mycket tyngre det blir på grund av det?

Löpband är ju mer skonsamt för benen + att man kan hålla rätt tempo.
Nu var ju 4,17 rätt skonsamt och mest ett test över hur mycket jag egentligen orkade.
Jag andades lugnt varje tusing, vilket borde innebära att jag kan köra rätt så mycket snabbare nästa gång.

Nåväl. 38,1 km hittills denna vecka!
Och kanske ett långpas med L på söndag.
Dock fyller han år på lördag och det lär väl bli en del alkohol

Varför ska man hålla så låg fart?

2008-04-17T19:38:00.002+01:00

Masse, Nix, Dunceor mfl kör mellan varven kort pass, som Szalkai rekar, på typ 8 km och så håller man 5,30 tempo, typ. Men det står aldrig förklarat varför man ska hålla så låg fart?

Under dagens 7,4 pass, i 5,24-tempo, hann jag bli deprimerad och less på både löpning och bloggning. Jag rörde ju knappt fötterna framåt!

Vem inspirerar dig?

2008-04-16T17:01:00.002+01:00

Jag tänkte på mina inspirationskällor när jag upplevde Spinningpasset från helvete i fredags och jag ska illustrera det med en rolig bild, dock är jag inte så flink på photoshop. Det får vänta lite. Det gjorde mig i alla fall sugen på att lista mina inspiratörer, vilka som gör att jag orkar träna, trots att det ibland känns jobbigt och segt.

1. Min far
2,56 som bäst på Maran. 3.22 i Maradebuten. Han rökte dessutom och jag minns väl hur han sagt att "Även om det var företagsfest dagen innan, så skulle jag ut på mina 28 km på söndagen". Det är hans livs största sorg att knät pajade när jag var typ 8 år gammal och det satt i i många år till han fick sluta springa. Nu "lever" hans löpning genom mig och på något sätt känner jag att jag har en "legacy" att föra vidare.

2. Terry Fox
Hans livshistoria är galet inspirerande och perspektivsättande. Googla "Marathon of hope" . Ett ben, flera hundra mil, sedan fick han cancer igen och gick bort. När det känns för djävligt och jobbigt är det bara att tänka på honom - trust me, it works.

3. Lance Armstrong
Också en väldigt inspirerande kille. Har läst "It's not about the bike" och där får man verkligen en insikt i vilket jävlar-anamma som Armstrong besitter och kampen mot Cancern är en stark historia. På Spinningcykeln tänker jag alltid på Lance och kör mantrat "Quitters never win, winners never quit" - när det är som djävligast.

4. Martin Luther King Jr
Min stora livsinspiratör. Klarar han sig igenom allt möjligt skit, så klarar jag det också.

5. RunnersHighAndTheLowestLow
Alla behöver vi riktmärken, något att sikta på, något att sträva efter. Allan är nog till synes en rätt vanlig 30+ kille som knegar på och har sina fritidsintressen. Men på Internet blottar han sin galna löparsjäl. Han vill framåt, kosta vad det kosta vill och han gör bra resultat. Han är fanimej galen, men det är ofta jävligt inspirerande att läsa om hans framgångar.

Det var min korta lista. Nea är oftast min största inspiration därför att jag tänker på henne när det känns för djävligt under lopp och då blir jag glad och orkar lite längre. Men denna lista blandade både "lokala" inspiratörer och stora idoler.

Hur ser er lista ut?

18,18 km måndagspass

2008-04-14T21:27:00.002+01:00

Planen var att köra ett intervallpass på fredagskvällen, men eftersom min Piriformis ömmade så ville jag inte riskera att förvärra muskeln. I lördags blev det simmning 1000m, som följdes av företagsfest med gratis öl... och sedan ett sunkhak vid Fridhemsplan. Mycket öl, men jag blev av någon anledning aldrig riktigt full. Riktigt konstigt.

Därför var jag inte bakis i söndags, men mycket av dagen försvann eftersom jag crashade hos L på Reimers och var hemma först klockan 15. Sedan var det tvättid och massa fotboll och vips försvann kvällen. Min Piriformis (högra sidan) ömmade forfarande så jag riskerade inget. Alltså fick jag en vecka 15 som såg ut såhär:

Måndag: Vila
Tisdag: Pilates + styrka: 35 minuter
Onsdag: 10,7km
Torsdag: Rullskidor 50 minuter + Pilates
Fredag: Spinningpass från helvetet 60 minuter
Lördag: Simning 1000m
Söndag: Vila

Och i dag tog jag mig alltså ut på ett hyfsat långt långpass. Egentligen hade jag velat göra dryga 20 km, men det var uteslutet i dag på grund av tid och att jag sprang/lunkade sista 3km med rejält behov av att nödlanda. Jag höll dock ut hela vägen hem, men det var fanimej på gränsen att jag fick kuta in i något buskage.

Tiden blev 1.40.11 och 5.31 i snitt. 9 sekunder under Marafarten.

NY-resan - intryck # 5

2008-04-13T18:38:00.008+01:00

Grimaldis har NYC bästa pizza

Vi köpte boken "1001 saker att göra i New York" och bland de tidigare rekommendationerna var att gå och äta Pizza på Frank Sinatras favoritställe, Grimaldis, som ligger under Brooklyn Bridge. Vi skulle ju ändå gå över Brooklyn Bridge, så då kunde vi lika gärna gå och ta en Pizza där. Kön slingrade sig lång utanför, så vi gick i stället in och beställde en Take away Pizza.

@ Brooklyn Bridge

How sweet it is!

Världens godaste pizza? Med världens bästa utsikt!

Vi satt och avnjöt pizza med Wall Street som fond. Medan vi satt där kom oräkneligt antal japanska par och tog sina bröllopsfoton! Den ena limon var större än den andra och de små japanerna stod och posade framför den sagolika vyn. Jag blev rätt inspirerad att också stå där och ta mina bröllopsfoton, men... jag tror inte att mina vänner vill åka till NY för att vi ska gifta oss.

Som sagt... vi hade tur med vädret också!

Pirr-what-now?

2008-04-10T21:47:00.002+01:00

Ömmande piriformis

C'est pas grave, liksom. På något sätt var det en väntat konsekvens av hårt backpass, följt av långpass dagen efter (även om jag sprang så långsamt jag kunde). Via Nix har jag fått reda på att muskeln heter "Piriformis" och jag har försökt kolla upp hur man stretchar denna muskel, som jag så uppenbart måste ha slarvat med.

Men icke. Jag stretchar alltid typ fem minuter efter varje löppass och stretchningen av Piriformis är alltid med. Nåväl, det går väl över. Det känns som att jag är lite inflammerad i baken, men det påverkar t.ex. inte hur jag går på något sätt.

Och ikväll körde jag Rullskidor i 50 minuter som följdes av ett djävulskt tungt Pilatespass. Magmusklerna var rejält trötta!

Och angående NYC-Marathon. Jag anmälde ju mig till lotteriet, eftersom jag inte är så snabb att jag automatiskt kvalificerar mig. Dessutom tar ju Springtimebiljetterna slut 20 (!) månader i förväg, så till och med 2009 års upplaga av det-stora-äpplet-marathonet är ju fullbokat! Fucking sick!

Som jag förstår det innebär min anmälan att jag senast får delta i NYC-Marathon i november 2011. Ty om man bommar i lottningen tre år i rad så får man komma med nästföljande år.

Vikten av att härda kroppen

2008-04-10T12:41:00.003+01:00

Återhämtningspass?

Jag har ju slarvat rejält under våren och inte tränat nog mycket löpning. Främst på grund av slöhet, men även på grund av Vasaloppet som tog tid och kraft, men inte minst träningstid. Efter min tuffa träningshelg var jag tvungen att vila i måndags, men i tisdags kliade det rejält i benen. Jag stack ut, men vände efter 200 meter, eftersom höger skinka värkte rejält och jag blev feg och inte ville överbelasta mina ben. I stället fick det bli Pilates + styrka.

Men i går kom jag ut i alla fall! Skinkan ömmade fortfarande så jag tog det bara lugnt och siktade på att hålla cirka Marathonfart (dvs 5,40). Det blev 11,36 km i 5,38-tempo, utan att förta mig. Enligt Szalkais program skulle jag springa lite kortare egentligen, men det känns verkligen som att jag måste härda min kropp just nu.

Pass på 7-8 km känns rätt meningslösa. Kanske sitter det bara i hövvet, men det känns viktigt att göra milen varje vecka och få en trygghet i den distansen, sedan kan man lägga till morgonjogg på kanske 7,5 km, intervallpass och långpass. Men det får nog vänta till nästa vecka, annars är det risk att jag drar på mig någon skada.

Planeringen för resten av veckan är: Rullskidor ikväll, Spinning imorgon på lunchen, simning på lördag och långpass på söndag.

Och förresten: jag skrev att jag anmälde mig till New York Marathon och INGEN skrev något som svar? Wtf? :)

NY-resan - intryck #5

2008-04-08T22:12:00.002+01:00

"Vars ska man fria egentligen?"

Den vanligaste frågan vi fått när vi annonserat att vi förlovade oss i New York har varit: "Gjorde ni det uppe på Empire State Building?!" Varje gång har jag gett samma svar: "det hade inte varit särskilt romantiskt!" Varför?

Måhända att det hade varit romantiskt om det inte var Mars månad och bara några grader varmt. Men jag är ledsen, folks, it ain't like in the movies.

- Det är otroligt mycket folk där uppe
- Det blåser nått så in i helvitti
- Och nu var det mars månad och riktigt sjukt jäkla kallt

Samma sak var det uppe på Rockefeller Center. Det blåste något så fruktansvärt och det är inte direkt upplagt för romantik när det är hundratals turister runt omkring dig.

Ett tag funderade jag på att fria på en mysig restaurang som vi åt middag på andra kvällen i New York. Men det var ju så mycket folk och det kändes inte direkt som att jag ville dela stunden med massa främlingar. (Därför gick frieri på jumbotronen på matcherna bort...)

Dagen efter jag hade friat gick vi i Central Park, det var en oerhört vacker och solig dag och jag kände att "fan, här skulle jag ju gjort det!" Men det är också lite typiskt Henrik, att alltid tänka att man kunde gjort saker och ting annorlunda.

I stället blev det ett ganska odramatiskt frieri på hotellrummet, efter att vi druckit ett alldeles för dyrt vin och sett på tv efter en lång dag i det stora äpplet. Odramatiskt så tillvida att svaret var väntat, jag har aldrig trott att hon skulle svara något annat än "ja" och nu då jag går omkring med ett ring på vänster ringfinger så känns det som vanligt.

På något sätt har det känts som att ringen suttit där bra länge. Det blev knappast det frieri man fantiserat om hela sitt liv, inget Youtube-amerikanskt-sentimentalt-trams. Men ibland kan en enkel mening som "det är klart jag vill!" vara nog vacker.

Och ett minne för livet, no doubt.

Marathon de Paris 2008 - 2 derniers Kilomètres de folie !

2008-04-08T13:35:00.001+01:00

Så, nu har jag skaffat Youtubekonto och vips så märkte jag ju hur man postar videos... via Allan fick jag tips om denna makalösa uppgörelse

40,9km

2008-04-07T08:25:00.004+01:00

Runners High

Det är vackert. Jag är gladare i dag än jag varit på länge... i Svea Rike i alla fall! I tisdags hann jag med 10,7km löpning, sedan hade jag oerhört tunga dagar fram till helgen. Jag var hängig, deppig och less. Efter att jag sovit ut rejält från fredag till lördag så kände jag mig betydligt piggare. Jag läste lite "It's not about the bike" av Lance Armstrong, tvättade bilen och sen stack jag ut på ett backpass.

Vi var och hälsade på hos min flickväns föräldrar i Norrköping och då vi är där så måste jag bara köra ett backpass. Lidagatan har en rejält tuff backe och där har jag kört ett antal pass genom åren. Totalt blev det cirka 10 km löpning (10 ggr upp och ner + 3km*2 upp- och nedjogg) och jag blev oerhört glad över den jämnhet jag höll.

Jag försökte springa kontrollerat och det lyckades jag jävligt bra med. Det blev 7 serier á 55 sekunder och resten på 53, 52 och 56. Vanligtvis brukar jag springa på typ 50 som snabbast, för att snabbt stagnera till över 1 minut. Nu höll jag en jämn och grym nivå.

Resten av lördagen spenderades på diverse släktjosan och under hela densamma så funderade jag: "ska jag köra långpass imorgon? vågar jag det?".

Benen kändes fräscha på söndagen och jag gjorde bannemej ett långpass på prick 20km! Efteråt stretchade jag rejält och tog ett isbad för mina utarbetade musklers skull. I dag är jag så himla nöjd över mig själv. 40,9 km! Det var fanimej längesedan jag gjorde så mycket under en vecka.

Under hela mars sprang jag 42 km!

NY-resan - intryck #4 (del. 2)

2008-04-04T17:12:00.004+01:00

Rad fyra - så mäktigt

Vi hann inte mycket mer än komma ner till våra platser innan kommentatorn skrek "Heeeeeere's your NEEEW YORK IIIIIIIISLANDERS!". G. R. Y.M.T.

Pittsburgh och Malkin verkar inte särskilt engagerade och Islanders är desto hungrigare, trots att de är avhängda. I periodpausen går vi och handlar korv och Budweiser. Runtomkring oss sitter tjocka amerikaner och vi fullkomligen njuter av den kulturella kontexten.

Jag sade innan resan att jag skulle verkligen leva mig in i matchen, köpa en sån där jättehand i skumgummi, och skrika "LET'S GO ISLANDERS!!!". Väl där påmindes jag om att jag är en stillsam person, norrlänning uti fingerspetsarna. I stället skämdes jag nästan över att jag jublade då paret bredvid oss var Pittsburghsupportrar.

I den andra periodpausen gick vi och skulle handla kaffe.

- I would like some Cracker Jacks and some coffee

Gubben i kassan säger, på rosslig New York-amerikanska

- Heh?

Jag kör, på bästa skolengelskan, fonetiskt:

- AJ WOOD LAJK SOMM COFFI

Gubben ler

- Ah... KOAFI!

Kanske trivialt för den utomstående, men det var en underbar episod från vår tid i New York. En ur-New Yorkare, med riktigt, äkta och härligt New York-mål.

Matchen slutar 4-1 och vi njuter av att se Islanders spela ishockey. Det var ruggigt mäktigt att se så skickliga proffs LIVE. Sådan enorm skillnad mot för Elitserien! Jag menar... vi har ju sett hur många halvhyfsade spelare gör karriär i NHL och någonstans har då i alla fall jag inbillat mig att Elitserien står sig rätt så hyfsat mot NHL.

Jag fick revidera den tanken rätt så rejält. Varje tackling fullföljdes, puckskickligheten var nästan läskig. Jag blev oerhört imponerad av en kille som Sean Bergenheim som så sent för något år sedan spelade i Frölunda. Men den klart skickligaste liraren var Malkin, stor som ett hus, med äkta rysk snusk-teknik.

Efter matchen shoppar vi lite i supportershoppen innan vi beger oss ut i mörkret för att hitta ett sätt att ta oss ifrån arenan. Vi ser inga bussar... vi går omkring och letar och frågar tillslut en familj vars vi ska gå. De vet tyvärr inte och alla i familjen. Jag menar verkligen ALLA säger:

"Sorry"
"Sorry"
"Sorry"
"Sorry"

Fuck, jag saknar det vänliga New York. Alla så hjälpsamma, alla artiga, alla vänliga. I alla fall, tillslut så tar vi beslutet att hoppa in i en Taxi som tar oss till stationen. Väl där rusar vi mot tåget, som när det är tio meter framför oss sakta rullar iväg. Chauffören slår ut med händerna och vi ser hur han säger "Sorry..."

När går nästa tåg?!

Om 69 minuter. Ute på fucking ändstationen på Long Island! Det var som en ruffig pendeltågsstation i Stockholm. Klockan var efter 22 och vi kände oss lagomt trygga. Tillslut kom tre blekfisar till stationer, de var tyskar och hade precis som vi hade köpt t/r biljett till Hempstead.

I stället för att vänta i 70 minuter så prutade vi ner en taxi till 70 dollar som skulle ta oss de dryga 5 milen in till Manhattan. Alltså 10 gånger längre bort än jag trodde det var från första början. En dåligt planerat besök på Nassau Colliseum slutade i ett litet (och dyrt) äventyr.

NY-resan - intryck #4 (del. 1)

2008-04-03T22:18:00.003+01:00

Det är bökigt att hålla på New York Islanders

Jag har följt New York Islanders sedan tonåren någon gång. Pierre Turgeon var min stora idol och någonstans har jag en matchtröja med hans namn på ryggen. En resa till New York skulle självklart inkludera en resa till Nassau Colliseum, New York Islanders hemmaarena. Jag valde att boka biljetter till hemmamatchen mot Sidney "Sid the kid" Crosbys Pittsburgh Penguins.

Matchen var på måndagen, en dag där vi inte hann med så mycket. Under söndagen hade vi gjort massor av saker och vi kom inte ut från hotellet förrän efter 11. Vi gick på Internetcafé och kollade kamerapriser, kilade förbi en skoaffär och shoppade lite skor, sedan gick vi på en kameraaffär (den affär vi borde köpt kameran på).

Vi hade sagt att vi skulle vara på Penn Station för att ta LIRR (Long Island Rail Road) kring klockan 17 så vi skulle vara där i tid. Efter besöket på fotoaffären var klockan efter 16 och vi fick den geniala idén att gå hem till hotellet med våra grejer. Det var några kilometer hem och det var miljarders miljarder människor på stan.

Efter klockan 17 var vi på hotellet och nu var det bråttom. Vi tog en taxi till Penn Station, vilket inte heller var allt för genialiskt. Det var rush hour och mängder av bilar i omlopp. Vi kom till Penn Station efter 17.30.

Jag hade minnesbilden av att Islanders arena skulle vara några kilometer in på Long Island, typ att det skulle vara cirka en halvmil dit. När vi ska betala tåget så kostar det totalt 35 dollar. Trettiofem dollar? Wtf?

Vi är stressade och i ren dumdrist avbryter jag köpet, för att påbörja det direkt efteråt. Vi missar tåget som går 2 minuter efter att vi ställer oss vid apparaten och får ta nästa som går en kvart senare. Nea frågar konduktören om hur lång tid tåget tar. Klockan är nämligen 17,50 och matchen ska börja 19.00.

- Ungefär en timme

- VA?!

- Ja, det är ju slutstationen...

Henrik får panik, jag begraver huvudet i händerna och tänker: "nej, nej, nej, nej, nej, nej, din jävla idiot!" Nu skulle jag med största sannolikhet missa början av matchen. Stor del av känslan med matchen skulle ju vara då speakern ropar in lagen på isen. Jag blir rejält deprimerad och är tyst i säkert en kvart, innan jag säger till Nea att detta är ett fucking I-landsproblem utan dess like och att jag är oförskämd som blir så ledsen för något sådant trivialt.

Drygt 50 minuter senare kommer vi fram till Hemstead och vi rusar ut och letar efter bussarna som skulle ta oss till arenan. Buss 70, 71, eller 72 var alternativen och då vi springer mot busstationen så går buss nummer 71. Klockan har passerat 18,45 och paniken i kroppen blir allt värre. Vi hoppar in i en ruffig taxi och säger "till matchen!"

Chauffören är lite småflummig och medan vi småsnackar lite så frågar han:

- Vilka är det som spelar?

Jag svarar att det är Pittsburgh Penguins som är på besök.

- Vilka möter de?

Förvånat säger jag "öhm... New York Islanders?"

- Spelar Kobe Bryant för dem?

Vi känner ingen haschlukt, ser inga sprutor i bilen och jag minns faktiskt inte riktigt vad jag svarade. Nu var det bråttom i alla fall och chauffören tolkade varje STOPP-skylt som en anledning att bara bromsa in och kolla höger och vänster. Nu är det bara minuter till nedsläpp och den groteskt fula betongklumpen tornar sig framför våra ögon.

Jag ger honom 12 dollar och rusar ur taxin, fram till en funktionär och frågar vart man hämtar ut biljetter som man beställt på Internet. Vi rusar runt byggnaden, in till kön, hämtar ut våra biljetter och ställer oss i kön. Kanske hinner vi till nedsläpp!?

Nu har paniken försvunnit, paniken över att ha klantat till det när jag äntligen skulle få se mitt gamla favoritlag spela LIVE i fucking New York. Jag börjar få gåshud i kön och säger till Nea: "Kan du fatta att vi är här?!!" Vi småpratar om hur otroligt det är att vi faktiskt hann innan biljetten rivs, vi går in på arenan och letar oss fram till våra platser.

Vi är här! Det redan avsågade bottenlaget New York Islanders ska ta sig an Pittsburgh Penguins. Tyvärr är Sidney Crosby skadad, men Malkin var jag gode sugen på att se. Vi letar oss fram till rad fyra, snuskigt nära isen.

NY-resan - intryck #3

2008-04-03T09:06:00.003+01:00

Löpeufori i New York

När vi gick i Central Park så möttte vi löpare, cyklister, löpare, cyklister. Överallt var dessa friluftsentusiaster. Gud, så avundsjuk jag blev. Trots att fötterna värkte av alla mil vi gått och trots att man var alldeles trött av alla intryck så kittlade det i löptarmen (finns det en sådan?). Jag blev sugen att bara springa efter i min trenchcoat och mina ytterst löpovänliga Vagabondskor.

Jag är glad att jag sprang ett pass i New York, det minnet kommer stanna kvar i mig länge. Men det passet räcker inte. NYC-Marathon är den stora drömmen. Och i dag anmälde jag mig till lotteriet. 66 spänn kostade det att få möjligheten att delta och dragningen är i maj. För att citera allas vår favorit Borat:

EXCITE!!!

NY-resan - intryck #2

2008-04-02T08:27:00.004+01:00

Gästvänliga New York

Funderar lite på om jag skulle byta till avtryck, eller kanske minne, i stället för intryck. För om jag skriver om förlovningen är det ju knappast ett intryck, snarare avtryck, eller minne. Oh, well.

När jag åkte till södra USA för min D-uppsats så fick jag berättat för mig om begreppet "Southern Hospitality". Människorna i södra USA är väldigt vänliga och skulle mycket väl kunna bjuda hem mig på middag, trots att vi nyss träffats. Nu blev jag aldrig bjuden hem till någon, men alla jag träffade bjöd på middag/lunch ute på restauranger och alla var så otroligt trevliga och öppna - en diametral skillnad mot för mitt norrländska lynne.

Inför resan till New York vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig, men jag tror att vi inbillade oss att New York var lite mer "hårt" och "kallt", typ som Stockholm.

Usch, vad seg jag känner mig, jag känner ingen kreativitet och fingrarna känns tunga. Hur ska jag göra detta ämne rättvisa?

Nåväl. Vi blev i alla fall oehört förvånade över det vänliga New York. Alla var så fantastiskt artiga och vänliga. Råkade någon framför dig släppa dörren lite, lite för tidigt så att du inte fick fri passage, utan var tvungen att ta emot dörren... då kom en flod av ursäkter, som om personen i fråga hade råkat armbåga mig på snoken.

Under mitt första USA-besök för 5 år sedan så blev jag betagen av all vänlighet. Men samtidigt reflekterade jag lite över att den ibland kunde kännas påklistrad. "Love you", kändes så urvattnat. "Jag älskar dig" är ett tungt uttryck som då ingen i min vänskapskrets slänger runt lite hur som helst.

När vi var i New York diskuterade vi vänligheten några gånger. Ibland blev det ju nästan fånigt och nästan varje gång så blev man lite ställd när någon sa: "Hello Sir, how are you doing today". Vad ska jag svara? Typ första dagen svarade jag ärligt att "jag är lite trött, första dagen i USA"
Och då märkte jag att flerá sken upp och svarade något ärligt tillbaka. Kanske var mitt svar lite uppfriskande?

Sedan började vi svara slentrianmässigt, som alla amerikanare gör. Och tillslut gör det ju att det som sägs inte betyder något egentligen. Alla ord blir utvattnade. Men, här kommer ett stort fett "men":

Vårt samhälle skulle vara mycket trevligare om vi kunde ta efter amerikanarnas gästvänlighet. Det är ett starkt intryck, avtryck och minne från vår resa: det vänliga New York. Goosebumps.

[Och så har det blivit lite löpning]

2008-04-01T15:08:00.002+01:00

Mycket fokus på New York nu och den närmsta tiden. Men jag sprang faktiskt i New York också! Jag var helt inställd på att göra det, men eftersom vi gick överallt så var benen rejält trötta och sega varje morgon. Det höll på att inte bli av, men tillslut tog jag ett innan-frukost-pass, då jag sprang upp till Central Park, en dryg kvart därinne och sedan tillbaka. Totalt 44 minuter.

Och i söndags, trött och fortfarande jettlaggad, stack jag ut i mina nya löparskor och siktade på 12 km. Pytt-i-pannan stod mig upp i halsen och det kändes som att jag nog kommer att hålla 5.20-5.30-tempo.

I stället höll jag 5.04-tempo i 12,2km! Jag hade nog mycket gratis för att vi gick så mycket varje dag. Det skulle inte förvåna mig om vi i snitt gick nästan en mil per dag. Så det blev i alla fall cirka 2 mil förra veckan.

Denna vecka måste det bli drygt 4. Fast jag inser att det är farligt, då jag sprang drygt 4 mil under hela mars månad.

NY-resan - intryck #1

2008-04-01T09:45:00.003+01:00

Malaysian Airlines - ett fantastiskt flygbolag

Flygresandet har förändrats under min livstid. Under min uppväxt i Skellefteå och Luleå så flög jag och hälsade på farmor i Stockholm i alla fall en gång per år. Du fick alltid fika eller mat på flygplanet och resan var alltid ett riktigt nöje. Tillslut så fick man börja betala för fika och mat och då var det inte lika roligt längre.

2004 åkte jag till London med min familj och då bjöd SAS på mat och fri alkohol. Needless to say, men en sådan resa kan ju aldrig bli tråkig. Så småningom togs också denna lyx bort och när jag flög till London förra månaden så fick man betala för att få i sig både alkohol och tilltugg. På något sätt kändes det rätt surt ändå. Jag kan acceptera att RyanAir inte bjuder på något då man betalar 500 t/r till Italien, men betalar man fullpris till England så tycker jag att de borde kunna bjuda på något. Nåväl.

Till New York skulle vi i alla fall flyga med Malaysian Airlines. Jag hade läst på om flygbolaget och enbart hört goda omdömen om servicen på deras resor. Jag såg oerhört mycket fram emot just resandet till New York och mina förhoppningar infriades på alla sätt!

Resan började med att flygvärdinnorna (fläckfritt klädda och små och nätta asiatiska kvinnor) gick och delade ut våta servetter som man fick torka händerna med inför den stundande måltiden. Sedan kom de ut med förfriskning i form av apelsinjuice, som följdes av utdelning av små påsar med jordnötter.

Efter cirka en timme kom trerättersmiddagen... och inga ord kan egentligen göra maten rättvisa. Bilden av flygplansmat är ju annars rätt stelt, torrt och tråkigt. Och framförallt: snålt! Men inte här inte... herre. Gud.

Vi fick välja bland ett antal olika maträtter med asiatisk prägel (antagligen Malaysisk, men jag vet inte) och på både dit- och hemresan fick vi fantastiskt god mat, delikat förrätt och utsökt efterrätt. Därpå kaffe, vin, öl och allt du önskade. Och i stolen framför dig kunde du välja bland alla möjliga spännande filmer (som man iofs kan göra på alla bolag).

En sådan resa kan inte bli tråkig!
En 500-kronors resa till Italien känns ju bra eftersom den är så snuskigt billig, men flygresan är ju oftast ett rent helvete då RyanAir inte direkt satsar på komfort.
Denna resa kostade 3900 kr t/r, men den kändes ändå värd vartenda litet öre. Sådan komfort, sådan gästvänlighet, är priceless.

En annan rolig kuriosa... ni som gillar Austin Powers kommer att skratta. I denna sketch möter han japanska tvillingar... som heter Fook mi och Fook Yu. Vår oehört vackra flygvärdinna under resan till New York hette... Chew mei (läs: Chew me!)

Très amusant!
En annan liten kuriosa är ju hur pass lustigt det Malaysiska språket är. Det lät verkligen som det asiatiska rövarspråket. Makang dang alagang tang pang! Det lät verkligen helt bisarrt!

Hur summerar man en vecka i New York?

2008-03-30T20:31:00.003+01:00

Veckan i New York var helt fantastisk. Vi blev lite lurade på några teknikaffärer (tyvärr fick A boken som varnade för sådana affärer DAGEN EFTER vi kom hem) som har gjort att jag varit gode förbannad sedan vi kom hem.

Men samtidigt hör det ju till hela turistgrejen lite grand. Människor gör vad de kan för att överleva. Om det innefattar att blåsa turister på några hundralappar så fine, liksom.

Veckan var fantastisk, plånboken är nästan tom och jag har oändliga minnen för livet. Frågan är bara: vart börjar jag summeringen? Kronologiskt? 10-topp bästa ställen? Saker att undvika? New York var allt som vi kunde drömma om och lite till. Och så har vi förlovat oss! Det känns härligt.

Jag ska fundera vart jag ska börja summeringen, ni får gärna fråga i bloggen så ska jag svara på allt ni vill veta om NY.

Något för alla (särskilt Masse)

2008-03-18T10:44:00.004+01:00

Gick hem efter lunch i torsdags, men i fredags var jag tvungen att jobba så det blev jobb till halv sex i stället för till lunch. I går gick jag också till jobbet på morgonen, men var tvungen att gå hem efter lunch. Jag trodde jag var på väg att bli frisk, men eftersom jag jobbade och pluggade i helgen så fick väl inte kroppen vila ut nog mycket.

Såg just en underbar föreläsning av Nils Simonson som hette "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" Underbart inspirerande föreläsning om våra I-landsproblem. Särskilt intressant var det när han berättade om att han fick sluta sitt arbete som läkare för att han hade svår reumatism. Det kunde ta minst 45 minuters promenad med hunden på morgonen för att hans stelhet skulle försvinna någorlunda.

En gång så åkte han på en konferens i Norge och träffade där en norrman som såg att hans händer var svullna. Nils förklarade att han hade reumatism. Norrmannen frågade vilka mediciner han tog och Nils berättade om de handfull antal preparat som han tog. Norrmannen sa: spola ner dem i toaletten!

I stället skulle Nils ta Omega-3. Trippel dos i tre veckor. Dubbel dos i två. Sedan enkel dos i en vecka och sedan skulle Nils få se att han skulle bli frisk.

Sagt och gjort. I dag har han inga problem.

The power of Omega-3 compells you!
(Jag gick direkt och tog maxdosen av Omega-3)

Om att lura sin kropp

2008-03-13T11:51:00.002+01:00

Jag var ju så nöjd i tisdags. Jag gjorde mina 11 k, trots att jag upplevt en stressig dag på Heathrow, utan middag och bland tusentals andra irriterade resenärer.

Efter att jag sprungit mina 11k blev jag jättepigg, jätteglad och tröttheten som borde infunnit sig var puts väck. Åh, jag var så nöjd över att jag lurat min kropp, eller i alla fall gjort den piggare via endorfinerna från löpningen.

Igår skulle jag styrketräna. Innan jag åkte från jobbet satt jag trött och fixade med en annons, det var lite stressande och krångligt. På vägen hem stannade jag och handlade lite krubb och basvaror.

Och sen i bilen... var det som om jag bara föll ihop. Jag var så trött och jag tänkte helt allvarligt att "man kan väl blunda och köra lite?". När jag kom hem kände jag mig gråtfärdig, jag var helt slut. Vi vilade en timme, men det hjäpte ingenting. Jag kände mig sjukare och sjukare och när jag la mig kring 22.30 för att sova hade jag nästan frossa. Pyjamas. Varmt täcke. Filt. Det hjälpte inte.

Och jag kunde inte somna. Klockan 24 gick jag upp för att hämta vatten. Och tillslut var jag varm som en ångpanna. Av med pyjamasen. Ur med täcket ur påslakanet. Av med fillingarna. Bort med filten.

Tillslut, någon gång i natt, kunde jag somna. Och i dag lider konsekvenserna av nattens dåliga sömn. Nu vill jag hem.

Habila 11 k

2008-03-12T10:46:00.003+01:00

Långhelg i London. 4 män i varierande åldrar. Två fotbollsmatcher. Många pints. Ingen löpning. Det var en snabb sammanfattning. Kanske lägger upp några bilder senare.

Hursomhaver. Kom hem drygt 01 på tisdagsmorgonen, somnade kanske halv tre (var hungrig och åt innan jag la mig i sängen), och allt var upplagt för att debaclet på Heathrow (storm, regn, försening, inkompetenta SAS) skulle göra så att jag inte skulle orka att träna på tisdagen.

Men Nea och hennes studiepolare behövde låna bilen. Så jag hämtade dem 08.15, åkte till mitt jobb och sedan lånade de bilen under resten av dagen. Med mig hade jag löparkläderna för att jag skulle kunna springa hem.

Jag visste att jag inte skulle orka om jag hade tagit bussen hem. Fyra timmars sömn är inte direkt en garant för löparsug. Mycket nöjd över mig själv tog jag mig ut i Uppsala, precis då klockan slog 17,00. Den snabbaste vägen hem till vår lägenhet är cirka 6 km. I år försöker jag att öka längden på mina standardpass, och skulle jag löpa hem så kunde jag lika gärna springa lite längre.

Totalt blev det 11km som avverkades i cirka 5,30-tempo. Jag var ute i ungefär en timme och blev faktiskt förvånad över att det gått så lång tid (jag hade glömt tidtagaruret hemma). Jag sprang så lugnt och behagligt och vissa perioder andades jag ungefär vart elfte steg (jo, jag räknade...). Dessutom var jag inte säker på hur långt jag sprungit, vilket var en befrielse.

Jag älskar statistiken, jag älskar momentet då jag lägger in passet på www.jogg.se, för då känner man sig så duktig. Hur långt sprang jag? Hur lång tid tog det?

Samtidigt som det var lite störigt att inte veta EXAKT hur lång tid det tog (fick räkna sekunderna vid rött ljus, pisspaus osv) så var det så fantastiskt befriande att ständigt kolla på klockan vilket tempo man håller.

Springer ni någon gång utan klocka?
Och rundor ni aldrig sprungit förut?

Vi springer ju alltid mot nya mål, nya tider som ska slås, långa sträckor som ska avklaras. Men ibland måste jag göra om det här, att bara springa omkring omedvetandes om tid och rum.

Pollen - min akilleshäl

2008-03-06T17:57:00.003+01:00

I dag har jag snörvlat som fan. "Typiskt, jag börjar bli förkyld", tänkte jag. Men icke. I stället var det klassisk hösnuva. Konstanta nysningar, genomskinligt snor och lite kli i ögonen. Jag åkte hem och proppade i mig de mediciner jag hade tillgängiga och jobbade hemma fram till, ja, typ nu.

Imorgon ska jag till London. Frågan är hur pollensituationen är där? Ska jag förbereda mig på det värsta?

10,7km

2008-03-05T21:35:00.005+01:00

Ville löpa igår, men jag var tvungen att storhandla efter jobbet och sedan fixade jag käk, eftersom Nea var helt slut då hon jobbat hela helgen med arkitektmötet på SLU. Sedan var det dags för fotboll och då blev det ingen löpning.

I dag storhandlade jag igen och det blev sent, sent, för sent. Jag tog lite av en energikaka och stack ut. Egentligen var jag för omotiverad, vilket gjorde att jag inte kunde komma på någon särskild runda att springa. Det fick bli tillräckligt många varv runt kvarteret för att totalt bli över en mil. Och jag hoppades kunna genomföra det i cirka 4,45 tempo.

Varvet är 1,46 km och genomfördes på:
7,13/7,10/7,20/7,25/7,25/7,33 och avslutande 6,52

På sista varvet tryckte jag på lite mer och det gav tillslut 10,7 km (inklusive t/r till hörnet av kvarteret) och 52,37 i tid. Några reflektioner:

- Jag kan inte riktigt känna vilket tempo jag kan hålla på en mil. Nu åkte jag förvisso några mil skidor i söndags, men jag har inte känt av det alls under tisdagen och i dag. Det kändes som att jag höll ett hyfsat tempo. Jag andades rätt lugnt vissa partier, men det kändes ändå som att jag tog i tillräckligt för att det skulle vara ett bra tempo.

- Sista varvet ökade jag farten med 40 sekunder/1,46 km trots att jag tappade konstant under de fyra varven innan det. Det finns alltså mer i mig, trots att jag inte visste om det. På tävlingar brukar det vara tvärtom att jag öppnar alldeles för hårt och tappar markant.

- Min form är inte så bra... och jag kände mig faktiskt lite deprimerad efter att jag lagt in passet på www.jogg.se. Beror säkert en del på att det inte var ett perfekt upplägg inför passet, men lite oroande var det att jag liksom inte kunde upprätthålla den relativt lugna fart jag siktade på.

Oh, well. Fotboll på Tv nu. Klarar Roma av Real?

En av de roligaste sidorna

2008-03-04T11:18:00.001+01:00

Kolla här

Underbart melankoliskt, när man tagit bort Garfield från Garfieldstripparna.

Mitt Vasalopp - del 3

2008-03-04T08:54:00.003+01:00

1981 fick kvinnor för första gången åka Vasaloppet. Jo, ni läste rätt. Vasaloppet som organisation är ganska så rostig och trögflytande. Därför är det inte förvånande att de håller fast vid en start med cirka 16 000 personer som ska upp för en slalombacke - samtidigt. Varje år försvinner ju ett antal tusen som inte kommer till start, och tur är väl det. Hade det varit 16 000 i söndags i stället för 13 000 så vettifanken vad som hade hänt.

Ska jag någonsin åka Vasaloppet igen så ska startproceduren ha ändrats till att exempelvis led Elit, 1 och 2 åker 7,30, led 3-4-5 7,40 och så vidare. Jag tror det skulle göra fantastiskt mycket för köandet i backarna.

L hade åkt 10,5 km på 49 minuter. Jag passerade 2 km efter dryga 55 minuter. Han stod i led 2, jag i led 8.

Vasaloppet skulle vinna otroligt mycket på att göra om systemet. Jag är tämligen säker på att mina knä- och fotledssmärtor hade minskats om jag "bara" hade en backe att klättra upp för. Nu var det ju också halt, vilket gjorde att folk halkade på en, man halkade själv och det slet rejält på benen och armarna.

Om inte startproceduren ändras ska jag ha en vinter med minst 50 mils skidåkning i benen så jag kan seeda upp mig några led, för att jag ska anmäla mig till Vasaloppet igen. Nea föreslog att vi skulle åka Öppet spår nästa år och det skulle kunna vara ett alternativ.

Nåväl, det var punkt ett av min kritik.

Punkt två är inte alls graverande, men likväl lite småirriterande:

När A kom i mål efter 9h49 minuters slit fick han... ingenting för mödan. Det är bara de som åker på +50% av segrarens tid som får en medalj för mödan. Jag tycker att det är ofattbart! Vissa säger: "vad ska man med sådant medaljskrot till?!" och menar att det snarare är resursslöseri att ge bort massa medaljer till folk.

Jag tycker dock att det är otroligt mycket värt att få den där medaljen när man kommer i mål. Jag är uppväxt med att min far sparade sina medaljer tillsammans med nummerlapparna, där han även noterade sin tid i loppet. Medaljen är ett minne, som även små löparlopp i Sverige delar ut, trots att man bara pröjsat 100-200 kronor för loppet.

För Vasaloppet betalar tiotusentals människor massa pengar - 1500 för Vasaloppet - (vet inte om anmälningsavgiften till de andra loppen under Vasaloppsveckan) och för slitet får de inte ens en liten medalj för att minnas slitet.

Varför inte göra som Lidingöloppet och dela ut olika sorts medaljer?

----

Nåväl. L lämnade en liten dryg kommentar till det förra inlägget, så jag ska väl sluta klaga. Nu ser jag i stället fram emot massa roliga löparlopp under detta år.

Mitt Vasalopp - del 2

2008-03-03T23:04:00.002+01:00

Bussen till Mora tog en herrans massa tid. Jag försökte slumra till lite och jag hann bli rätt så kall. Väl framme var jag så frusen att jag nästan i panik frågade "vad gör jag nu? vars ska jag nu?" Jag blev hänvisad till en plats för att lämna skidorna, en buss för att ta mig till min väska med ombyte och för att sedan duscha.

I den stora hallen där alla duschade pratades det - så klart - om loppet. Hur vissa kämpat sig igenom, hur många bröt. Men likväl var det väldigt många där med medaljer runt halsen. Och medalj får man bara om man åkt +50% av segrarens tid (en jävla skandal, faktiskt, men mer om det senare). Det var med andra ord lite blandade känslor där. Jag pratade med några som ändå fått många mil i benen, men som ändå inte pallade med loppet. Jag skrattade och sa att jag bara åkt 4,5 mil, men att jag gav upp på grund av att fot- och knäsenorna inte gillade det glashala underlaget.

Efter duschen blev vi skjutsade till FM-Mattson arena där vi bjöds på rätt klen mat: någon sorts risotto, någon sorts grönsaksmix och lite kyckling. Vid mitt bord var det bara riktigt duktiga killar. De såg i ärlighetens namn för gamla ut, eller för klena ut, men jag tjuvlyssnade och hörde att de åkt på allt från dryga 5 till 5h45 minuter.

Förresten: på väg till käket mötte jag en gubbe som jag hade pratat med i den evinnerligt långa backen. Han hade också brutit, trots att han tränat massor (bodde i Dalarna), och han sa att det var mycket värre än förra året. Och märk väl: förra året gick Vasaloppet ut med en ursäkt om hur dåliga deras spår var. Jag skrockade lite: "då behöver jag inte skämmas för att jag bröt" Gubben log och sa "nej"

Efter käket blev det buss igen till stället jag lämnat skidorna. I kön pratade jag med två killar i 30-års åldern om loppet. De hade också brutit och en av dem var ruggigt besviken på Vasaloppet. Han menade att Vasaloppet också borde ha olika starttider för olika led, precis som i t.ex. Lidingöloppet. Förra året hade han gjort debut i Lidingöloppet och beskrev hur frukansvärt han tyckte att det var. Men att det var en barnlek, jämfört med hur det var i dag på Vasaloppet!

Jag tänkte exakt samma sak: 1922 funkade det säkert kanon då 100 personer startade samtidigt och sedan blev det en tradition. Men tradition för traditionens skull är ju aldrig bra. Och när 13 000 startar samtidigt. Och loppet börjar med en 3 km lång slalombacke! Ja, då kan man ju fan undra hur pass de är funtade på Vasaloppskontoret.

Efter att jag fått tillbaka mina skidor vandrade jag hem till kvinnan som vi hyrde rum hos. Jag sa att jag bröt och hon led med mig. Morsan hade ringt på telesvar och var orolig för att hon fått sms om att jag brutit och jag fick ringa hem för att förklara mig. Farsan skrattade gott och berättade om hur han sett på tv vilket helvete som åkarna hade. Sedan ringde jag upp Nea och pratade ut lite.

Jag var inte särskilt deppig, bara lite besviken. Hade jag inte fått ont i knäna så hade jag nog envisat mig fram till Mora, om inte repet hade hunnit före, så jag såg det ju enbart som en säkerhetsåtgärd. När dessutom medicinska personalen i Mångsbodarna och Risberg sa samma sak + att de ropade ut i högtalarna om att de var medvetna om knä- och fotledsåkommor... ja, då kändes det ändå rätt lugnt.

Det blir ingen klassiker, men det gör inte så himla mycket. Jag var en av cirka 3000 som bröt. Och många var betydligt mer vältränad än jag, så det är inget att skämmas för. A klarade sig i mål, däremot, på 9,49. Riktigt starkt, men väntat. A har en sådan skalle som kan lura kroppen. Har han kondis för 48 på milen, så gör han 44 på ren djävla vilja.

L klarade loppet på otroliga 6,02. Hans far fick exakt samma tid och hans bror slog dem med en halv minut. L:s familj är med andra ord otroliga på skidåkning! Fantastiskt strongt.

I går kväll så lade vi oss kring 22. Vi vaknade rejält utvilade klockan 11 (!) och körde hemåt lite senare. Just nu känns det helt ok. Jag har mailat Vasaloppet med min kritik mot arrangemanget och jag ser på olika forum att många resonerar som jag. Återkommer med del 3 imorgon.

Mitt Vasalopp - del 1

2008-03-03T19:11:00.002+01:00

3,15 ringde klockan och jag tänkte "man måste fan vara dum i huvudet om man håller på med sånt här!" . I bussen, 2,5 timmar senare tänkte jag "vad fan håller jag på med?" A sa till mig att "du ser ju alldeles askgrå ut" Jag var inte taggad för fem öre. Jag kände inte hur klassiskt hela evenamanget var. I stället kände jag en rejäl ångest över det helvete som skulle komma.

Starten gick och fortfarande var det inte någon känsla att "wow, jag är verkligen en del av något klassiskt" Min far har åkt det en gång, då var det 1998 och det år som Vasaloppet hävdar var det bästa någonsin. Rekordtiden på 3,38 (ofattbart snabbt) sattes och alla hade bra förutsättningar. Min far pratar fortfarande lyriskt om känslan kring loppet. Det kommer jag aldrig göra. I stället kommer jag avråda samtliga människor att prova på Vasaloppet - ett lopp med många brister.

Det är oerhört svårt att beskriva inledningen av Vasaloppet för någon utomstående, men jag gör ett försök: Tänk dig att du ska åka längdskidor uppför en slalombacke. Kan du föreställa dig känslan? Tänk dig också att du är en av 13 000 åkare. Som startar samtidigt. Som alla samtidigt ska ta sig upp för denna backe. I ultrarapid tar sig alla framåt, samtidigt som de måste trycka stavarna hårt i snön för att inte tappa balansen och orsaka en dominoeffekt bakåt.

Dessutom måste du hålla koll på de som är omkring dig. Hur går han framför dig? Hur gör de vid sidan om? Gång på gång fälls åkare av medåkaren till höger, vänster och framför. Det är ett veritabelt kaos. Dessutom är det glashalt.

Slalombacken är 3 km lång. När vi passerar 2 km är mölksyran påtaglig i triceps och klockan visar 55 minuter! När backen är slut har ytterligare en lång tid passerat och många omkring mig är rejält slitna.

Nu börjar åkning nedför och i flacka partier. Det snöar under de första två milen (tror jag, minns inte exakt när det slutade snöa) vilket gjorde att spåren blev rejält tunga att åka i. Ingen, absolut INGEN, hade fäste under loppet och då man sprang vid sidan om spåren fastnade nysnön under skidorna i flera centimeter tjocka lager, som man sedan fick hacka bort. För annars fastnade man då man skulle åka nedför...

Efter knappa milen har jag rejält ont i både knän och fotleder. Vid 24 km-kontrollen i Mångsbodarna går jag till läkarteamet och frågar om jag kan få något för mina knän och fotleder, typ Tigerbalsam, eller vad som helst. Svaret blir, något överraskande:

"Nej, du måste bryta!"

Öh, va... den tanken hade jag inte alls. Jag kan ju för fan inte bryta Vasaloppet! Medan jag står hos kvinnan som gav mig ovanstående råd så ropar de ut i högtalarna:

"Vi förstår att de dåliga spåren gör att många av er får problem med både fötter och knän"

"Skojaru", tänkte jag. Det var ju för bövelen långa partier där det inte var några spår, man bara åkte på ojämn barmark. Och både nedför- och uppför var det glashalt på många ställen, vilket gjorde att det slet rejält på fötter och knän.

Jag sa i alla fall att jag inte ville bryta och hon sa då att jag ju kunde testa att åka till Risberg om jag ville, men hon tyckte ändå att jag skulle bryta. Jag fortsatte mot Risberg, men det gick himla tungt. Längs vägen pratade jag med en gubbe och jag förklarade att jag hade så ont i mina knän och mina fötter.

Han berättade då om en kollega som hade åkt ett skidlopp och genomfört hela, trots knäsmärtor. Kollegan hade sedan haft ont i knäna i en månad efteråt och hade, enligt honom, fått men för livet. Efter det samtalet var jag helt inställd på att bryta. Det var fan inte värt det att gå omkring att ha ont i en månad efter ett sånt här helvete till Skidlopp!

Sträckan till Risberg tar över 1,5 timmar. Det gör ont i fötter och knän och armbågarna har börjat smärta rejält. Jag tar beslutet att bryta loppet.

Väl hos "Medical care" så säger de till mig att det absolut inte är värt att riskera något om man har ont i knäna. Särskilt inte eftersom jag berättade att jag ska springa Marathon om några månader. Jag sätter mig i bussen, där jag förväntade mig många deppiga personer. I stället var det mest glada miner, där folk skrattade och tjoade över vilket helvete det var. Många vältränade personer i alla åldrar som helt enkelt hade gett upp.

Lite senare får jag höra att cirka 2000 hade brutit redan i Smågan - den första kontrollen efter dryga milen. I dag, trots att inga officiella källor bekräftat detta, har jag och A räknat ut att knappa 3000 personer bröt loppet. Inte långt ifrån 25 procent av alla deltagare!

Vasaloppet.

2008-02-29T14:57:00.002+01:00

Hu. Jeda. Mig.
Jag säger bara det.
Prognosen säger katastrofalt skidlöparväder.
Såklart.

Startnummer 14991 om det finns någon som vill följa min idiotiska kamp mot Mora.

Kampen med de kulturella normerna

2008-02-26T13:27:00.005+01:00

Året var 2005. James Blunt plågade och förförde världen med låten "You're beutiful". Jag är svag för romantiska låtar och gillade den till en början. Sedan blev det som med så mycket annat: för mycket av något gott kan göra dig spyfärdig. Låten "Goodbye my lover" släpptes som singel mitt i denna kräksjuka och passerade därför mina öron rätt obemärkt. Dessutom gillar jag inte det tragiska innehåll i låten, som jag hade lyckats snappa upp någon gång i radio-/tv-skvalet.

Förra året släpptes "All the lost souls" som jag skaffade några veckor efter släppet. Jag blev genast positivt överraskad. Det hade två år sedan James Blunt slog igenom och kräksjukan hade gått över. Jag och Nea har lyssnat på skivan rätt många gånger och tycker att den är nog bra för att upptäckas av fler.

Förra veckan fick jag min nya bil. Och jag fullkomligt älskar min Hyundai! Särskilt mycket älskar jag stereon i bilen. Det finns sex högtalare och när jag lyssnar på en CD så känns det som om sångaren/sångerskan sitter i min bil och sjunger. Galet krispigt och klart ljud.

Förra veckan tog jag med båda James Blunts skivor till bilen, för att lyssna på min färd till och från jobbet. Det är en uppenbarelse, säger jag er. När han sjunger: (från "Goodbye my lover")

And I love you, I swear that's true. I cannot live without you

... så blir jag såld. Jag köper hans ord. Han är i bilen. Och jag vill inte lämna min nya bil. Jag vill bara åka omkring i regnet, lyssna på hans sånger och bara mysa.

Och här kommer kampen med den kulturella normen, de kulturella värderingarna. Jag skriver det här, där hela världen faktiskt kan läsa mina tankar, men det vette fan hur accepterat det är på en reunion med kulturkretsen från min utbildning.

Lyckligtvis skiter jag i det. Och jag vet att i alla fall L är en sucker för love songs, precis som jag. Men när jag sitter i min bil och sjunger högt: "I'd be the father of your child!" så sitter det en prettodjävul på min högeraxel och suckar högt.

Grym träningshelg

2008-02-25T09:29:00.002+01:00

Som jag sagt flera gånger förut: att vara sambo med någon är fantastiskt på otroligt många sätt. Men ibland sätter det käppar i hjulen för träningen... så då Nea åkte till Göttelaborrrrg i fredags för att hälsa på en kompis satte jag en grandios träningsplan i verket.

FREDAG
11,36 km: 58,40 : 5min 10sek/km
Det satt långt inne på fredagskvällen. Jag kom hem, var trött... åt... slappade i soffan... Tillslut, när klockan passerat 22, stack jag ut på min Cityrunda. Första två kilometerna sprang jag som i ett rus! "Yes, jag tog mig ut!!!" Men sedan, ganska exakt efter två kilometer kom känslan: "Ouff... det är fredag..."

Jag började känna mig seg, men konstaterade att jag ändå låg under 5min/km efter 3 km. Det blev tillslut ett rätt skönt pass i hyfsat tempo, där jag fick igång ett hyfsat tempo under vissa sträckor.

LÖRDAG
Pilates 20 minuter + Styrketräning 53 minuter + Rullskidor 21 minuter
Även i lördags satt träningen långt inne. Jag sov ut länge, åt frukost och stack sedan på stan en runda för att bland annat handla nya skidhandskar (de andra försvann i samband med Skinnarloppet, så även min löparmössa från Italien och ett underställ...). Sedan blev det att glo på skidor och fotboll innan jag kring halv åtta började köra Pilates, med efterföljande styrketräning.

Som avslutning på passet stack jag ut och körde lite rullskidor. Det var aningen problematiskt, eftersom jag fått jävligt besvärliga blåsor på mina tummar (just där jag tejpade för att förhindra blåsor efter Skinnarloppet!). Blåsorna sitter på ovansidan av tummarna och de ligger som ett minfält av vätskefyllda små blåsor. Ytterst obehagligt. I alla fall. Jag stack ut en sväng bara för att känna på stavrörelserna. Det kändes riktigt mycket i både mage och triceps efter styrketräningen, men det var riktigt skönt!

SÖNDAG
10,73 km: 56,53 : 5min 17 sek/km
5,83 km: 34,53: 5min 57 sek/km
I-landsproblem, jag vet. Men i går hade jag, hur ska jag säga, logistiska problem. Dels ville jag köra ett långpass löpning. Dels hade vi tvätttid klockan 17,30 (som absolut inte gick att skjuta upp). Och mittemellan allt detta ville jag titta på både herrarnas och damernas skidstafett, Sampdoria-Inter och Tottenham-Chelsea.

Tottenham-Chelsea gick bort, eftersom jag inte har rätt kanal och matchen började klockan 16. Lösningen fick bli lunch klockan två, se första halvleken av Sampdoria-Inter, spela in den andra och sticka ut på ett löppass.

När jag kom hem efter löpningen stack jag upp till lägenheten, ner i tvättstugan, i med tvätten, sedan ut igen på ett till löppass. Ett något oortodoxt löppass, je sais, men det fick duga.

Första passet gick galant. Jag sprang verkligen lugnt och ändå blev det hyfsade 5min17 sek/km. Jag var ruggigt stel igår, men det kändes inte i löpningen förrän efter 8-9 km. Andra passet var mindre roligt. Dels hade jag stelnat till eftersom jag kommit in, sorterat tvätt och satt igång två tvättar innan jag begav mig ut igen. Men det hade även blivit lite kallare och mörkare utomhus + att jag kände mig svettig och kall.

Därför fokuserade jag på att bara springa graciöst och vackert. Jag tog det verkligen uber-lugnt och försökte att bara springa kontrollerat hela passet. Totalt 16,5 km igår, en liten missräkning då jag gärna hade sprungit +20 km, men he fick duga.

Perspektiv

2008-02-23T00:21:00.002+01:00

Nea sade något för några veckor sedan som fick mig att tänka till lite. Hon påminde mig om att jag köpte mina första löparskor 2003 och hur långt jag sprang då. Jag mindes att jag kunde springa runt strömmen i Norrköping (3km) och tyckte att jag var duktig. När jag sprungit två varv tyckte jag att jag var exceptioellt duktig! Jag minns till och med första gången jag sprang två varv och mötte två från min utbildning. Jag skrek "Två varv!!"

Nu känns det ju bara löjligt, men det kan ju vara kul att tänka på resan jag tagit de senaste åren. Under universitetstiden tränade jag inte så mycket, det blev mest, ja, alkohol... nu ska jag genomföra Klassikern och får jag vara skadefri fram till juli så är jag sannolikt vansinnigt vältränad då och mer tränad än jag någonsin varit.

Det ska ändå tilläggas att jag alltid haft en viss talang för löpning. Under gymnasietiden (där jag inte utövade någon konditionssport - bara styrketräning och jag festade på rätt rejält) tvingades vi genomföra ett millopp i slutet av varje läsår. Jag minns att jag sprang 10km på 50,50 eller något liknande. Då sa jag att jag sprang 1 km på kondis, resten på vilja...

Nu är jag på väg mot 42 km i Stockholm.
Men först ska vansinniga 90 km avklaras i Dalarna.

--
I dag så gjorde jag första passet sedan Skinnarloppet. Måndag & Tisdag hade jag väldigt mycket träningsvärk. I onsdags och torsdags var jag så himla trött, jag liksom hängde på skrivbordet. Dessutom fick jag plocka massa pojkvänspoäng då Nea var tvungen att vara på universitetet från 08-23 dessa dagar. Därmed fick jag diska, städa och göra mat, vilket inte direkt gav mig mer utrymme eller ork för träning.

Men i dag blev det 11,36 i halvhyfsat 5,10 tempo. Får se vad det blir för träning imorgon, måste köpa nya skidhandskar eftersom jag verkar ha blivit av med dem på något sätt.

Målgången Skinnarloppet

2008-02-19T10:43:00.001+01:00

... fångat av A

Träningsvärk

2008-02-19T09:17:00.002+01:00

I dag fick jag lägga kalsongerna på golvet och kliva i dem, likaså mina jeans. Aj.

Tacka vet jag LÖPNING (del 2)

2008-02-18T10:41:00.004+01:00

Nu var det alltså 20 km kvar och jag började ensam min resa mot målet. Vid varje kilometermarkering skrattade jag för mig själv: "helvete, vad långt du har åkt!". Klassisk stil är inte min skit (har alltid föredragit skate) och nu halkade jag omkring i glatta spår. Vid små, små motlut sprang jag emellan spåren, löpare som jag är, annars hade jag bara glidit bakåt.

Det var aningen demoraliserande att en 40-50-årig norska (med engelsk accent) åkte om mig på andra varvet. Hennes fart var verkligen blygsam, men ändå pinnade hon på och försvann bortom horisonten. Just det var vansinnigt ödmjukgörande: de som åkte med mig sista två milen såg ut att aldrig ha stått på skidor förut, ändå åker jag lika snabbt (sakta). Vad säger det om min prestation?

L hävdade att loppet var väldigt flackt, men under Skinnarloppet konstaterade jag rätt snabbt att "flackt" inte är ett begrepp som jag och L bör diskutera - någonsin. För det var fan heller flackt. Upp. Ner. Upp. Ner. Saxa, saxa, saxa, saxa. Mjölksyra i axklarna.

Under sista 10 kilometerna gick jag om några stycken som hade legat före mig under de första 35 kilometerna. Ett tag hade jag förlikat mig vid att komma sist i min klass, men när jag väl fick vittring tänkte jag att "nu djävlar ska jag åka ifrån dem"

Vid sista två såg L och A mig och de skrek och gormade. Jag fick en liten kick, som dock dog ut i sista backen där spåren var försvunna på väg upp till branten och jag fick sakta saxa mig framåt. På upploppet stod L och A och filmade och skrek. "Har Oscar gått i mål ännu?" , frågade jag lite sarkastiskt.

Tiden blev blygsamma, men väntade, 4,34. Väl i mål så var medaljerna slut. Och inte fick vi något tilltugg heller. Skinnarloppet var minst sagt uselt organiserat. A, som åkte 49 minuter snabbare än vad jag gjorde, fick nöja sig med left overs vid vätskekontrollerna. Jag och de andra sista 10 i loppet fick the left overs from the left overs. "Här, ta lite bullsmulor", sa en funktionär...

Skinnarloppet är ett lopp för eliten, där vanliga motionärer mest är ett nödvändigt ont. Det var sannolikt första och sista gången som jag åkte Skinnarloppet. Jag skickade ett litet surt mail igår, med frågor om vätskekontroller, tilltugg vid målgång och medaljer. Hoppas jag får något svar.

I dag är jag stel som en gammal gubbe. Höftböjarna, vaderna, axlarna, låren. Jag känner att jag lever, vilket är härligt i och för sig. I dag avfärdar jag inte Vasaloppet, men det känns osannolikt att jag ska orka åka dubbelt så långt.

Å andra sidan är Vasaloppet kanonorganiserat med kontroller fyllda av härliga tilltugg. Det kommer ge energi att genomföra hela loppet, samtidigt som det är en helt annan gemenskap under Vasaloppet med många andra motionärer som siktar på att klara 9h, inte 4 som Oscar Swärd...

Tacka vet jag LÖPNING (del 1)

2008-02-18T09:17:00.005+01:00

Medan jag led mig igenom Skinnarloppet tänkte jag faktiskt den rubriken till min blogg. Varför? Jo:

- I löpning är du inte beroende av ett visst underlag (även om snömodd kan förstöra knän...)

- I löpning behöver du inte valla skorna. Det är bara att sticka ut och klä dig rätt.

Utan en endaste mil i kroppen begav jag mig alltså, tillsammans med några kamrater, till Malung i Dalarna. Vi betalade 400 kronor för en stuga som varken hade toalett eller rinnande vatten och du fick dessutom betala 50 spänn för frukost! Masdjävlar kan ta betalt!

På lördagskvällen testade vi spåren litegranna och jag konstaterade att den mättning av skidorna som jag gjort inte alls skulle räcka för att åka 4,5 mil. För trygghetens skull lämnade jag in skidorna. 300 pix för att få en underlättad upplevelse i Skinnarloppet - det kunde jag leva med!

Redan vid start anade jag oråd. Jag hade ångest, alla omkring mig såg vansinnigt proffsiga ut och jag hade ju för i helsefyr inte åkt en mil denna säsong! Och jag stod där med ett par nya skidor! Och det längsta i mitt liv jag åkt på ett par skidor var 10 km! Minnesbilden av dessa 10 km var inte direkt rosenskimrande...

Redan första meterna kände jag att "detta kommer att bli ett helvete". Jag vet att man inte ska tänka så, men det gick inte att komma ifrån. Jag gled snarare bakåt än framåt, trots att de i princip var ett flackt underlag. Och i backarna fick jag saxa - annars hade jag glidit bakåt.

Efter 3 km var jag helt slut. Hur i helsefyr skulle jag klara det här? Det gick inte att diagonala, jag hade ingen kraft i min stakning och det gick vansinnigt långsamt.

Efter cirka 12 km stannade jag för att få lite allahjälp av en åkare som vallade om (det var otroligt många som vallade om!), men han hade inte rätt färg på vallan, vilket gjorde att det inte hjälpte ett dugg. Jag var helt inställd på att bryta loppet och jag skulle så fan heller åka Vasaloppet!

Men sen kom den envisa Henrik fram. Vid varvningen (Oscar Swärd hade förrsten varvat mig redan vid 15km - just efter att jag gjort en ärkevurpa i motlut och landade pladask på ländryggen) så sa jag till funktionären... måste jag verkligen åka ett varv till - ni har ju ett så långt lopp!

Jag insåg det galna i att fortsätta och tänkte på att jag nog åkt 4,5 mil på skidor de senaste 8 åren och nu skulle jag göra allt i ett svep! Just detta fick mig att fortsätta - nu skulle jag göra något som jag i alla fall kunde vara lite stolt över. Hade jag brutit så hade jag ju bara fått rabbla ursäkter, utan någon positiv nyans i det hela.

Just efter varvningen stod två funktionärer i Craftjackor och erbjöd vallaservice. Två stycken stod i kö före mig och en kom efter mig och ville ha hjälp. Efter att de kletat på gul valla så sa gubben att "nu jäklar har du fäste!"

De stod i början av en backe. Uppför backen så höll jag på att glida tillbaka. Det var fortfarande glashalt. Och de uppåkna spåren gjorde att ingen valla hjälpte. Nu hade jag en 20 km lång resa kvar... hu... jeda... mig.

Lunchspinning

2008-02-13T15:17:00.003+01:00

I dag körde jag lunchspinning i hopp om att stelheten skulle försvinna från låren. Jag var där alldeles för tidigt (annars får man ingen parkeringsplats - sist jag var där kom jag försent för att jag var tvungen att vänta tills någon stack) och fick vänta en stund. Detta gjorde att jag blev lite småseg och kände mig rätt otaggad när uppvärmningen började.

Efter en stund var jag på gång och passet flöt på riktigt fint. Av stelheten kändes ingenting, men muskelfästet i höger axel ömmade rejält i ståpositionerna. Merde! Jag ökade motstånd rejält och tycker att jag tog i så gott jag kunde. Ändå var jag pigg som om jag inte ens hade tränat, efter att vi hade stretchat och varvat ner.

Antingen tar jag i för lite.
Eller så bådar det gott inför framtida äventyr.

Mini-me förstörde mitt långpass

2008-02-12T20:57:00.000+01:00

Visionen var ett långpass på cirka 20 km i dag. Kanske naivt, med tanke på träningspassen fredag-söndag, men jag kände ett himla sug. Och hade jag inte ansträngt mig till att softa så hade jag tränat igår också. Jag kände och känner smärta i höger axel (pga rullskidor och styrka) så löpning var det som gällde.

Min veckovision var:

Måndag: vila
Tisdag: 20 k löpning Onsdag: 1h spinning lunch + 1h styrka kvällen
Torsdag: Rullskidor
Fredag: vila
Lördag: testa spåren i Malung Söndag: Skinnarloppet 45 k.

Efter cirka två kilometer började jag känna att allt inte riktigt stod rätt till. Jag började tänka på gårdagens strömming och kände suget i magen, jag fick sura uppstötningar (varför vet jag inte) och kände mig vansinnigt stel i låren. De första sex kilometerna stannade jag till några gånger och försökte strecha bort stelheten, men det gick inte.

Det var brutalt plågsamt, som om Mini-me sprang bredvid mig och nitade mig på låren vid varje nedslag i marken. I slutet var det som om jag bara småjoggade hemåt, likt efter ett tufft intervallpass och man bara joggar bort restprodukter ur systemet.

Det blev 13 k i 5min44sek/km-tempo - inte alls vad jag tänkt mig.

Men, men. Såna här pass får man väl leva med

Things to buy in US and A

2008-02-12T16:18:00.000+01:00

Den 20 mars beger vi oss till U.S.A, jag och Nea. Jag har länge funderat över vad man kan göra för kap på andra sidan Atlanten. The running maniac, a.k.a. Allan har skrivit att han ska köpa en Garmin forerunner 405 när han åker för att springa Boston Marathon. Det kanske kan vara en idé?

Kanske kan man köpa en billigare iPod när man väl är där också? En Garmin har jag velat ha sedan jag började springa någorlunda seriöst under hösten 2006. Och jag har ingen music device under mina löpturer, vilket jag kan sakna ibland. En shuffle ska tydligen vara bäst.

Några rekommendationer?

A taste of heaven

2008-02-12T10:37:00.000+01:00

Jag gillar matlagning. Och när jag skriver dessa ord får jag bilden i huvudet av hur Anna (tror jag hon hette) tokkramar A för att de båda fått en femma i Hemkunskap. Själv fick jag nog en tvåa. Matlagning var inte riktigt min grej i den åldern och i ärlighetens namn tog det nog en bra bit in över 20-strecket innan jag började hitta intresset för matlagning.

Under studietiden blev det väldigt mycket halvfabrikat och färdiga rätter (tragiskt nog). I dag äter jag och Nea i princip aldrig halvfabrikat. Ytterst sällan blir det fiskpinnar eller färdig pytt-i-panna om orken tryter.

I går blev jag mäkta stolt över min matlagning. Detta är vad jag gjorde:

Stekt strömming med potatismos (+ körsbärsttomater och sallad)
- Rågmjöl
- Ströbröd
- Citronpeppar
- Citron
- Parmesanost
- Oregano
- Salt
- Potatis /potatismos
- Strömming
- Keso
- Tzatziki
- Körsbärstomater
- Sallad

- Rågmjöl, ströbröd, citronpeppar och salt blandas i en fryspåse. Ner med strömmingen och skaka om.

- Stek fisken på trekvarts värme och lägg de färdiga fiskarna i ugnsform på cirka 150 grader. När alla fiskar är färdigstekta så hyvla parmesan över och låt stå i ugn några minuter. Avsluta med att pressa citron över fiskarna.

- Egentligen skulle jag gjort eget potatismos, men potatisarna var slut. Det fick bli pulvermos i stället. I pulvermoset blandade jag parmesanost och oregano.

- Som sås blandade jag färdig tzatziki (kvar efter helgens fisksoppa) med Keso (oliv)

Enkelt, hyfsat snabbt (fiskförpackningarna innehåller oftast en herrans massa strömmingar) och nyttigt (särskilt om ni inte tar pulvermos).

Med andra ord: bra löparkost!

Tillförsikt

2008-02-11T09:16:00.000+01:00

Till helgen väntar Skinnarloppet. 4,5 mil på skidor som kommer att vara mina enda mil på skidor innan Vasaloppet. Känns väl... sådär, särskilt eftersom L har tränat oändliga mil skidor och A har fått i alla fall en handfull mil på sina nya skidor.

Men i går åkte jag i alla fall dryga två timmar på rullskidorna som L fixat åt mig. Och det kändes himla roligt! Dels för att jag orkar vara ute så länge utan att förta mig, men även för att jag avslutade en grym träningshelg på bästa möjliga sätt.

Måndag: Vila
Tisdag: 1 h 7 min rullskidor
Onsdag: Ofrivillig vila (planerad löpning t/r jobbet 6k)
Torsdag: Ofrivillig vila
Fredag: 56 minuter styrka
Lördag: 10,7 km innan-frukost-jogg (57,28)
Söndag: 2 h 2 min rullskidor.

Totalt: dryga fem timmars träning där 3h 9min rullskidor sticker ut. Hade jag inte fått ont i öronen under veckan så hade jag nog kört åtminstone de planerade 2*6 k utöver veckans total.

Denna vecka blir dock svårplanerad, eftersom vi åker till Malung på lördagsmorgonen för skidträning och sedan 4,5 milsloppet på söndagen. Frågan är hur hårt man ska våga träna under veckan.

Any thoughts?

Svar på tal

2008-02-09T19:37:00.001+01:00

Öronsmärta, stress på jobb och stress över missade träningspass. Men i går kom revanschen. För att hinna träna efter jobbet så stack jag iväg på lunchen och storhandlade inför svärmor, svärfar, svåger och hans tjejs kommande besök. Jag kom hem från jobbet rätt sent, var trött som fan, men inställd på att träna. Det blev 56 minuter intensiv styrka som slutfördes trots att släkten anlänt.

I morse stack jag ut på en morgonjogg. Jag var mentalt inställd från kvällen innan och tog en liten skål med fil och flingor just innan vi la oss kring halv ett på matten (detta för att jag brukar ta slut under morgonjoggen efter några kilometer). Jag vaknade glad över att jag inte hade så ont i benen efter borzovstegen under fredagens styrkepass, tog på mig kläderna och stack ut i den härliga morgonluften.

Istället för att springa genom stan tog jag rundan till högarna och tillbaka. Rundan var fin nästan hela vägen, förutom ett hundratal meter där det var ömsom isigt, ömsom lerigt. Jag fick smyga fram vissa partier för att inte halka och slå ihjäl mig, men jag sket i att stanna klockan - snitthastigheten är inte högsta prio under morgonjoggen.

När det var cirka 200 meter kvar av rundan kände jag mig väldigt pigg och vek helt sonika av norrut och fortsatte några kilometer till. Det var underbart att känna att man efter 42 minuters morgonjogg fortfarande hade en extra växel och att farten ökade!

57 minuter och 28 sekunder tog rundan som jag senare mätte upp till 10,73 km via www.jogg.se.
Glatt konstaterade jag att det innebar en snitthastighet på 5,21 minuter/km. Detta trots att jag första två hade ett snitt på kring 6min/km och att jag faktiskt smög fram över den glashala isen under vissa partier.

Otroligt inspirerande!
Jag hade tänkt köra ett rullskidspass i dag på kvällen, men efter att ha köpt en bil och gått på stan med släkten så känner jag mig ruskigt trött. Det blir nog bara ett löppass denna vecka, eftersom jag funderar på ett långpass på rullskidorna imorgon.

Öronsmärta

2008-02-07T11:43:00.000+01:00

Jamen såklart! I går skulle jag ju verkligen träna! Minst 11,3-passet och det i snabbt tempo. Men sen på eftermiddagen... då fick jag ont i mina öron. Och det höll i sig under kvällen. Det var måttligt roligt att cykla hem i regnet. För övrigt måttligt roligt att cyklat till och från jobbet måndag-onsdag i just regn.

Envis som jag är så cyklade jag förbi Willys på vägen hem (mycket billigare nyttigheter just där och nu kostar apelsiner 7kr/kg ). Willys ligger helt malplacerat vid gamla E4-an och det blev lite orientering för att kunna cykla dit från mitt jobb. Väl där köpte jag echinacea, omega-3 som var slut och en burk med multivitaminer.

I dag åkte jag och hämtade bilen från verkstaden. Öronen känns bara lite ömma i dag. Men jag känner mig väldigt, väldigt hängig och nästan lite deprimerad. Kanske pga stressen av att jag missar träningspass så pass nära inpå Vasan?

Seger över tröttheten

2008-02-05T23:15:00.000+01:00

I dag var en sådan dag... jag hade dragit mig för att åka till bilverkstaden några mil utanför Uppsala. Dels för den stundande kostnaden, men även för att det är en bit bort och att jag måste vänta på bussen hem och allt bara tar sån... tid. Mycket riktigt tog det två timmar ungefär innan jag var hemma igen, från att jag cyklade från jobbet.

På väg till verkstaden var jag taggad. I dag ska jag minsann göra ett snabbpass! Kanske 11,3 k på under 55 bara för att se hur det känns?

Väl hemma från verkstaden var jag dödstrött. Jag åt en smörgås... jag kröp ner hos Nea som hade vilat middag... jag lade mig i soffan och tog en kopp kaffe. Jag var ruggigt omotiverad att träna. Men jag var stark! En kopp kaffe och en näve Dextrosol senare så var jag redo.

Ikväll blev det 1h 7min rullskidor lite zick-zack runt Svartbäcken. Jag är oerhört tacksam för att L:s föräldrar fixade ihop ett par rullskidor till mig som jag fick låna! I brist på snö är det här faktiskt riktigt rolig träning!

Vecka 5 - summering

2008-02-04T13:54:00.000+01:00

Måndag: Vila
Tisdag: Pilates + styrka 1h 15min
Onsdag: Vila
Torsdag: (fm) Löpning 7,46 km + (kväll) 35 min rullskidor
Fredag: Vila
Lördag: Innan-frukost-jogg 4 km
Söndag: Löpning 18,18 km

Totalt: 29,64 km löpning + 1h 15 min styrka + 35 minuter rullskidor

Positivt: Tre löppass - varav ett långpass (första sedan LL!). Totaltfem pass vecka 5.
Negativt: Bara ett styrkepass och rullskidepass och inget spinningpass.

Besöket hos Farmor och oväntade snöstormar hindrade rullskidepass och styrkepass.

Perspektiv på gårdagens pass

2008-02-04T10:24:00.000+01:00

Igår kväll kände jag, förutom enorm smärta i mina nedfilade bröstvårtor (oerhört problematiskt att duscha!), stolthet över mitt löppass. Jag hade gjort 18,1 km och det var liksom inga problem. Jag var pigg hela vägen och den enda åkomman jag kände var att det gjorde lite ont i höfterna sista kilometern.

I dag kollade jag historiken på www.jogg.se.
Gårdagens 18,1 km var det åttonde passet över 18 km - någonsin.

Det sätter fanimej lite perspektiv på det hela.
Jag ser mig själv som en "Long distance runner"
Men jag har inte ens 10 pass över 18 km under hela mitt 29 åriga liv.

Det finns med andra ord jävligt mycket att förbättra.

Farmor och långpass

2008-02-03T17:01:00.000+01:00

Eftersom i princip alla vänner numera bor i Stockholm så besöker vi min farmor allt mer sällan. Och jag inser ju vilken patetisk ursäkt det är. Farmor är ju farmor och hon borde ju gå först. Men veckorna går, månaderna går och det var helt enkelt ruggigt längesedan vi var hos henne och sov över.

Planen var att sova över på fredag, gå lite på stan på lördagen och åka hem för att träna och softa på kvällen. Men på fredagseftermiddagen, när jag ringer för att meddela när vi kommer, säger min käre farmor att "ni stannar väl över middag på lördag också? jag har bjudit några väninnor som vill träffa er!"

Vad säger man då? "Nej, jag vill hem och träna!"
Jag sa helt enkelt att vi inte hade något planerat och att det kunde vi ju göra. Det är ju ändå min farmor... Under fredagskvällen bjöd farmor på Sherry och några glas vin. Inte optimalt för löpningen, men vad ska man göra?

Det är ju inte direkt så att jag tränar på elitnivå. Jag tycker det är lite överdrivet att tacka nej till något glas vin när man är mitt uppe i denna "off-season". Det är en helt annan sak om det är 1-2 veckor innan ett större lopp.

Lördagkvällens middag spoilerade i alla fall min plan för helgen. Jag skippade ju fredagens spinningpass därför att jag tänke köra hårt både lördag och söndag. I stället blev det bara en morgonjogg i Solna i går. Jag joggade omkring en stund tills jag kände att det var dags att nödlanda, då begav jag mig hemåt. (Jag konstaterade alldeles nyss när jag la in passet på jogg.se att det bara var cirka 4k jag joggade i går... lite tråkigt, hoppades att det var 5k i alla fall)

På kvällen blev det vin igen... hon tog fram finvinet från en vingård i Toscana och bjöd dessutom på champagne... en sekund blev jag besviken över att jag inte kunde träna på kvällen, men... som sagt, dessa tillfällen sker ju allt mer sällan och då får man vara artig och tacka för vad man bjuds på. Men från och med nu blir det väldigt vitt fram till Vasaloppet. På sin höjd ett glas vin till maten om situationen "kräver det" (Brasklappen kommer av att mina svärföräldrar kommer till helgen..)

Men i dag var jag duktig i alla fall!
Jag stack ut i snökaoset (jag fick torka av glasögonen säkert 10 gånger längs vägen). Det var förvisso rätt mjukt underlag, men en massa nysnö är inget underlag man springer snabbt på.

Jag konstaterade glatt att jag sprungit 18,18 k i dag.
Det gick något långsamt och jag höll i snitt 5,28-tempo.
Men jag blev aldrig trött i kroppen och kände mig ruggigt pigg efter att jag varit ute i en timme.
Det kändes himla kul!
Dock måste jag lära mig att ta med mig lite sportdryck och lite att mumsa på.
Jag kände rätt tidigt att det hade gått lite för länge sedan vi åt frukost.

Endorfindopning

2008-02-01T09:24:00.000+01:00

I går körde jag som sagt lunchjoggning för att få lite endorfiner i kroppen och få utlopp för all min ilska och besvikelse. Men det passet räckte inte. Jag var sugen på mer. L berättade om en svensk världsmästare i skidor (glömt namnet) som när det var snöbrist samlade ihop den snö som fanns och la ut den på gården och körde fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka...

I går när jag gick och handlade på kvällen så noterade jag att en körfil på gatan ovanför vårt kvarter var snöfri. Jag tänkte på L och denna namnlöse världsmästare och bestämde mig för att köra rullskidor.

Jag körde helt sonika fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka på den några hundra meter långa gatan, som leder förbi några busshållplatser och den lokala pizzerian. Det måste ha sett himla roligt ut när jag körde mina intensiva stakintervaller utanför deras fönster.

L försökte, innan jag fick rullskidorna, skrämma upp mig om hur tungt det är med rullskidor och att jag skulle skriva ner frasen "Ja, det ska vara så tungt" som svar på mina tankar efter mitt första pass på rullskidorna.

Men det är inte så tungt. Kanske är det endorfinerna och mitt jävlar-anamma som gör det, men det känns bara jävligt kul, trots att man måste staka i nedförsbackar för att komma någon vart.

Gårdagens två träningspass gjorde mig definitivt gladare.
Jag hade tänkt jogga t/r till ett en timmes långt spinningpass i dag, men jag ändrade planerna i morse. Jag tar hellre en vilodag i dag och kör hårt i helgen. Fyra träningsdagar (och en två timmars lunch i dag) i rad känns inte så smart.

The depression of the long distance runner

2008-01-31T15:19:00.000+01:00

I tisdags kväll var allt finemang. Vi hade varit på bilaffären, så gott som bestämt oss för en bil och på kvällen lagade en förkyld Nea mat så att jag kunde styrketräna. Totalt körde jag 75 minuter styrka (överkropp + Pilates) och jag kände mig väldigt duktig. Det var längesedan jag styrketränade så länge!

Under onsdagen skulle vi skicka en tidning på tryck - alltid en lättnad.... man kan släppa den och bara vänta på att få se den komma som bilaga i en av våra största tidningar. På onsdagskvällen tänkte jag dessutom köra ett långt rullskidspass som jag verkligen såg fram emot.

I går vaknar jag trött. Jag cyklar - pga bilkrångel och envishet - till jobbet i fullkomligt snökaos. Blötsnön piskar mig i ansiktet och jag kommer till jobbet dyngsur och mer vit än svart, trots att rocken är svart, skorna svarta och jeansen svarta. "Helvete! Nu kan jag varken åka rullskidor eller springa ikväll"

Jag åker till Stockholm på möte och möter en hufvudstad i regn, en diametral motsats mot Östra Aros snökaos. I Stockholm får jag två samtal:

1. Den bästa artikeln i tidningen måste tas bort för att den handlar om en snubbe som producerar vin av Björksav. Tidningen som bilagan skulle ligga i stoppade helt sonika artikeln. Ok, att reklam för Alkohol måste innehålla varningstext, men en redaktionell text? Hela tidningen räknades som en annonsbilaga så vi fick i panik välja två andra artiklar att fylla utrymmet med - två okorrade artiklar. Dessutom fick jag meddela den otroligt trevlige killen som jag intervjuade att artikeln inte skulle bli av. "Ma dai! Che cazzo!!!!"

2. Bilhandlaren ringer. Helt plötsligt hittar han på helt andra villkor för bilköpet. Nu är villkoren tvärtom mot för det vi pratade om bara för två dagar sen och under tisdagen. "Förbannade jävla klåpare!!!" Bilköpet styrdes av.

Ett, tu, tre. Henrik var less, arg, besviken och förbannad i går. Alldeles matt var jag på kvällen och jag kunde inte ta mig ut för att få utlopp för min besvikelse. Slasken var överallt.

I dag vaknade jag trött, arg och fortfarande alldeles matt. Kom iväg försent. Gick till cykeln: den hade frusit igen. Och vi är inga rökare så tändare fanns inte att tillgå. Då gick jag i stället till den gamla bilen: den var alldeles täckt av snö. Typ en decimeter hård, isig snö. Och när jag satte igång motorn för att värma upp bilen så brummade den som värsta Harleyn.

Avgasröret är glappt/trasigt sedan en längre tid. Dessutom har plastskyddet under motorn lossnat och ligger och skrapar i marken. Jag gav upp. Jag gick hem och jobbade hemifrån.

Nu känns det aningen bättre på grund av att jag stack ut på min lunch och sprang 7,5 km i slasken och halkan. Kanske inte så jättesmart, för det högg till lite grand i mitt vänstra knä, men det kändes himla bra att bara komma ut och jogga lite. 5,16 tempo höll jag hela vägen.

Måste försöka jobba lite nu.
Men jag bilr så avis på Er Stockholmare.
Ni har ju ingen snö.
Ni kan åka rullskidor och löpa obehindrat.
Jag kan knappt göra varken eller.

Merde!

Ze Lizt # 8

2008-01-28T13:03:00.000+01:00

Listan fick ett uppehåll av naturliga skäl: jag är nämligen inte helt hundra på vad som är mål nummer åtta. Först skrev jag ner "Vätternrundan" för det kändes naturligt - jag och några polare ska göra klassikern i år. Men sen sa L att han inte ville cykla 30 mil, alltså struntar han i klassikern. Själv är jag tvehågsen över Vasaloppet då det inte verkar som att det kommer någon snö hit till Uppsala. Alltså är det inte helt självklart att jag kommer att genomföra klassikern i år. Särskilt inte eftersom Vätternrundan kostar väldigt mycket att genomföra.

- Anmälningavgift 1400 kr (typ, minns inte exakt)
- Cykel 5-10 000 kr
- Div. cykelutrustning till det.

Jag vet helt enkelt inte om jag vill göra det. Men om jag får för mig att genomföra klassikern i år så är Vätternrundan mål nummer åtta. Loppet sker 14 dagar efter mitt livs första Marathon.

Ze obvious question: Hur knäpp är jag som ens tänker på det?

Veckosummering

2008-01-28T10:07:00.000+01:00

Måndag: Vila
Tisdag: Pilates + styrka: 50 minuter
Onsdag: Vila
Torsdag: Vila
Fredag: Vila
Lördag: Pilates + styrka: 30 minuter & Rullskidor 50 minuter
Söndag: 11,36 km

Positivt: Jag fick återigen två Pilatespass och jag gjorde det bästa av de friska dagar jag hade.
Negativt: Onsdagens spinningpass och ett till löppass gick bort pga halsont. Därmed sprack min plan på fem pass under veckan.